Idag på morgonen lyckades jag faktiskt få till en liten promenad på golfbanan. Allt bara stämde; Tiden, med tanke på årstid (inte en golfboll/klubba så långt ögat kunde nå), klockslag (inte en kotte med eller utan golfbag var vaken), men kanske framför allt tanke på piller- och matintag, och inte minst att jag kom på själva idéen när jag körde förbi golfbanan! Annars brukar jag alltid komma på något sånt här när det antingen krockar med pillerintagdags eller så har de precis ätit. Det är ju inte så hiiimla bra att jyckarna rusar runt det värsta de kan med magen full med matkulor. Eh...? "Det värsta de kan"...? Då talar vi om Gromit, alltså.
Vi steg ur bilen, ut i duggregnet, lärkorna kvittrade i kör uppe i skyn. En rovfågel skriade lite kort till, men lärkorna brydde sig inte, utan de fortsatte bara med sin vår-drill. Hundarna och jag gick ut på denna vida plana golfbana... Och det första Wilbur hittar är en så kallad "godis-sten"! Han är ju helt fenomenal, den jycken!
Eftersom golfbane-turen inte var planerad, så hade jag inte med mig den riktiga kameran. Därav dåliga mobil-bilder. Men det är bättre än ingenting, ju!
Vi hann inte gå så långt förrän Wilbur igen plötsligt rusar iväg....
... för han har spanat upp en till godis-sten i en liten skogsdunge.
Spirou hittade snö! Snö är jätte-skönt att klia och rulla sig i. Det fanns många fina snöfyllda golfsandbunkrar, tyckte Spirre. Nu fick jag inte idag till någon bild med snörullning...
.... så här en bild från ett annat tillfälle i ett snöfyllt dike, vid en koppelpromenad.
Tillbaka till golfbane-turen i morse. Gromit och Wilbur uppskattade även de snön. Grompis var hur nöjd som helst att få rusa omkring på golfbanan. Det syns faktiskt på hans glada, lyckliga uppsyn.
Här susar han förbi oss. "Svisch!", låter det bara.
Jaha! Så var det dags igen!
"Men hallå! Se vad jag har hittat här!!", visar Wilbur.
"Vadå, vadå?!! Vänta på mig!" Gromit kommer rusande.
Tre glada jyckar på en sten.
På grund av denna snörika vinter, så har vi knappt fått tillfälle att göra några skogspromenader på månader, typ. Jyckarna har bara tråkigt fått gå koppelpromenader. Under de få försöken... ja, just det... försöken till skogspromenad, så har jag oftast fått lov att strax vända tillbaka. En gång på grund av förbövelen för djup snö (Wilbur "drunknade" trots han gick i mina fotsteg), en annan gång så mötte vi en löptik (ingen idé att fortsätta åt typ samma håll som tiken) eller som sist då jag hade fel stövlar. Trots att stövlarna hade höga skaft så flög den dumma snön in i dom HELA TIDEN! (Hur sjutton kan snön åka upp, vända och pricksäkert dyka ned i stövlarna) Jag hatar att bli blöt om fötterna. Jag blir sur och grinig. Eftersom jag nu inte ville slå ihjäl mina söta vovvar, så tog jag det säkra före det osäkra och vände hem igen. Ingen går säker bredvid en sur Kärran med blöta sockor!
Så mina stackars hundar har bara på sistone fått rusa av sig hemma på min stora tomt. Eftersom jag nu misstänkte att en viss jycke (läs: Gromit) säkerligen skulle få ett sådant tokspring i tassarna, så att det skulle slå lock i hans stora öronen, så tänkte jag till lite före.
Under denna golfbane-tur så tränade jag först och främst mig själv på att vara en rolig, oberäknelig men tydlig matte. Visselpipa, kampleksak och godis fanns med. Vi körde visselinkallning med kamplekbelöning. Vi smög sakta och tyst i gemensam tropp. Vi jagade och lekte med varann. Vi körde några sitt, ligg, kom och lite snurrar samt backa och godbit på nosen-konsten. Vi körde godis-sök med "jakt-start" (alltså, beroende hur duktiga de var på att sitta kvar, så fick de starta i intervaller att godissöka = jaktstart. Jämför diverse olika längdskidsporter). Och som synes ovanför, en massa godissten-sök tack vare en viss godissten-expert.
Gromit smet faktiskt en gång. Han rusade ut igenom elstängslet (som tydligen inte var på) för att skrämma iväg några flygfän. Detta är ju mäkta förbjudet, så efter denna korta incident så blev det andra bullar: Flera visselinkallningar (fast på kortare avstånd) och bättre belöningar (det var då jag började lekfullt och retsamt jaga jyckarna. Råkade faktiskt i denna jaktlek trampa på Grompans ena tass, så han pep till litegrann. Ha! Rätt åt honom! Ja, så elak är jag!) samt att jag var lite tydligare/strängare när vi bara skulle lugnt gå framåt. Jag varierade mig så mycket jag kunde. Till slut så kom jag på att vi skulle tyst smyga omkring. Gromit iakttog mig då mycket storögd, och ville absolut inte missa någonting jag visade eller sa. Wilbur däremot brydde sig inte ett skvatt. "Vadå gå här bredvid dig? Jag ska kolla in den där prylen som ligger därborta!", envisades han med om och om igen. Men jag var envisare. "Ja, ja... jag går väl här då! Om det nu är så himla noga!", gav han upp efter ett par tillsägningar. "Åh... Min matte!", gick Gromit tätt intill mig. Spirou traskade bakom mig, "minding his own business", typ, eller så himlade han med ögonen och ruskade på huvudet, och tänkte att "hon den där män´skan är inte riktigt klok", bäst att hålla sig på behörigt avstånd, men ändå tillräckligt nära så hon inte blir sur.
Väl framme vid bilen igen, så fick de sitta kvar en bit ifrån, och sedan inkallning till bilen en i taget. Gromit (som fick hoppa in sist) tjyvstartade när jag kallade in Spirou. Han blev visst lite orolig. "Ni får inte lämna mig ensam kvar här!!", spanade han oroligt och kollade in mig väldans noga när Spirou och jag gjorde om proceduren. Han fick godbit där han satt kvar, som han nöjt och kvickt åt upp. Jag behövde verkligen inte upprepa när jag sedan kallade in honom till bilen. Han skuttade kvickt in i bilen, vände sig hastigt om ifall man fick en godis till. Men tji fick han! Jag tyckte att det var belöning nog att han fick åka med hem!
Slutligen två bilder på två (av alla dom) jag gillar allra allra mest.
Gromit och Rebecca.
Gullungar! ♥
(Ja, Grompan sitter med rumpan i hennes knä. För så brukar dom göra, och det går så bra, så bra så!)