Okej, då... Den måhända blivande nångång i framtiden rallykungen. För just nu så är han allt annat än en rallylydnadskung. Se här...
Pingu uppför sig icke som en rallylydnadskung, mer som en tvättäkta slyngel.
Foto: Louise Medman.
Louise, Hjördis, Greta, jag och mina jyckar tränade rallylydnad igår - ute - i solsken (och helt gratis - anledningen att jag poängterar detta är en liten retsamhet från min sida till alla er som betalar pengar för att träna hund inomhus i alla dessa hundträningshallar som har poppat upp överallt. ;) ) - i cirka tre timmar, i lugn och ro.
Efter att pensionärerna Greta, Wilbur och Linus fått sig en kort promenadrunda, så fick jobbiga slyngeln Pingu börja rallylydnadstränandet. Hm..? Fast Pingu var som uppslukad av Hjördis (som imponerade mycket, vad hon har mognat, lilltjejen) och alla spännande dofter runt om. Med andra ord: han var den mesta tiden, ungefär cirka 90 procent av träningen totalt okontaktbar. *suck*
Men... man ska visst se det positiva; de återstående 10 procenten var han i sju procent av träningen i alla fall nästan kontaktbar och vid de sista tre procenten så såg han sin matte!!! *kors i taket*
Först fick jag nästan panik av faktumet att tävlingen på Vallentuna BK är om enbart 20 dagar! *gulp* Innan det ska vi hinna träna störningar i massor, och "faijda ut" godis/lekbelöningar. *suck*
Sen bestämde jag mig för att jag ska ha som mål att åtminstone fixa de två första skyltarna - det kommer vara vinst nog. Nu tänker jag lite "agilitytänk" här; det förekommer ofta inom agilityn att man även på riktig officiell tävling så diskar man sig frivilligt bara för att kunna belöna ett snyggt utförande, sånt som man har kämpat och haft sig med, t ex kontaktfälttagande, slalom eller att jycken sitter kvar i starten. Så jag - kanske - frivilligt "diskar" oss efter två skyltar - och ger Pingu världens bästa belöning - om han har kontakt med mig.
Jag kommer också ha en B-plan - ifall det går/känns riktigt hyfsat - att fortsätta banan så långt det nu går, kämpa och ge järnet.
Jag ska gå igenom reglerna lite mer, och kolla poängavdragen. Jag menar, vilken "nödlösning" är värst; att muttra "nej", putta på jycken eller att dra i kopplet. Fast det allra, allra viktigaste är att Pingu kommer tycka att det är kul att tävla. Så roligt SKA vi ha, så det så!!
Titta!! Han ser på mig!! Kors i taket! (eller ser han på korvbiten i min hand) Foto: Louise Medman.
Spirou var väl som vanligt på gårdagens träningspass. Det bästa var nog att han/vi fixade "sitt, stå, förare går runt" även när det finns annat folk (läs: Louise) närvarande.
Fina Hjördis och Spirou. Foto: Louise Medman.
Efter dagens träningspass - ute - i solsken, helt gratis :) - i cirka två timmar, så känns Pingu något bättre. Faktiskt. Fast först....
Haha! När jag kör upp mot parkeringen så ser jag att Tomas Mohlin är ute på appellplanen med en adept. De är helt ensamma. Alltså en hel tom plan, de har absolut ingenting annat att roa sig att kolla in medan de pratar förutom mig och min hund. Det var såå hääär nära att jag vände och åkte hem igen. Ja, jag är fånig. Men... när en proffessionell hundtränare är där, så... jag menar, en viss respekt har man, ju.
Men sekunden efter jag hade tänkt min fegtvekan, så vände jag på det hela: "Vadå? Det är ju precis som på tävling, ju. Det är ju just det vi behöver träna på!" Så jag bestämde att Tomas var rallylydnadsdomare och adepten skrivare, helt utan deras vetskap. :) Han och hans adept var hela tiden (troligtvis, vad vet jag?) koncentrerade på sitt. Efter en stund så glömde jag själv bort att jag hade bestämt att jag låtsades att han skulle vara domare. Jag var koncentrerad på Pingu istället. Just det, ja!
Nu går jag händelserna i förväg, för allra först så fick pudlarna en liten dust av träning ute på planen - fast i släpkoppel. Snurrar, cirklar och stanna kvar samt lite förighet med de båda samtidigt. Vid det sistnämnda lyckades jag trampa stackars/dumma Wilbur ordentligt på tassen. Dumhunden rundade plötsligt mig åt andra hållet - än vad jag T-Y-D-L-I-GT visade, och då "trampa, trampa, PUDELSKRIIII". *suck* Bara för jycken är halvblind/döv så tror han att han kan göra hur som helst, dumjycken. :) Vi blev vänner strax igen.
Den börjar bli tjatig den här bilden, måste fixa till fler bilder på "di två poodles", men de är så himla svåra att fota; de är liksom aldrig stilla.
Sen var det Pingus tur...
Man får verkligen jobba för att bibehålla kontakten med Pingu. Vara på, på, på. Om man själv tappar, så tappar även han - direkt.
När det gäller slalomkonerna så var det först hopplöst att få honom att inte nosa på dom. Men så kom jag på att om han åtminstone lyckas runda två koner med kontakt med mig, så blir det kamptrasebelöning. Funkade hur bra som helst, så efter några "halv-slalom", så kunde vi avancera till att runda hela fyra koner, alltså hela slalomet. Duktig vovve, duktig tränare! :)
Jag är lite stolt över mig själv att Pingu och jag även tränade passivitet för en liten stund. Sen fortsatte vi med rallyn ett litet tag till... tills Tomas bytte adept... till en storpudel. Pingu blev som förbytt. Storögt glodde han envist mot storpudeln. Det gick inte att få nån kontakt med honom, inte. Sååå för att inte sluta träningspasset med tråkigt bråk och tandagnisslan, så eskorterade jag Pingu till avbytarbänken (läs: bilen), och så blev det Spirous tur istället.
Spirou är ju hur rolig som helst att träna. Fast man får jobba, för han är ju inte så alert precis. Jag använder freestylemoves för att peppa upp honom. Även idag så fixade han rallylydnadens "sitt, stå, förare gå runt" - på första försöket. Jiipppeeee!!!
Eftersom jag misstänker att han faktiskt har börjat höra lite dåligt, så använder jag handtecken flitigt. Och jag tror/inbillar mig att det går bättre då. Det gäller bara att jag har ordning på mina händer och armar - samt är konsekvent med tecknen.
Åttans frestelse gick först åt skogen, men sen så fixade vi den. Duktig vovve! En dag så fixar vi den vid första försöket. Vi har 20 dagar på oss. :)
Haha! Spirou lipar mot fotografen, och Hjördis står där helt allvarlig och seriös. :)
Foto: Louise Medman.
Nu upptäcker jag att det har kommit fler jyckar till planen. Och... då (när Spirouträningen var klar).... så byter jag jycke igen - till Pingu. *stolt hundtränare*
Vi går först förbi Tomas som är på väg till sin bil för att hämta hund. Pingu sköter sig i sina mått mätt galant. Sedan går vi förbi en boxer som gör utfall - och Pingu sköter sig - igen!! Sedan går vi bort och sätter oss på bruksstegen, och bara är vid sidan av appellplanen.
När jag sitter där på bruksstegen, så spanar jag längtansfullt bort mot det som förr var en agilityplan. Nu är det bara snö, och snö, och massor med mera snö. Även om det inte skulle varit nån snö där, så var det i och för sig nog inte riktigt läge för att släppa en slyngel-Pingu lös.
Efter en stund så får vi uppdraget att vara störning till boxern som gjorde utfall mot oss, och jag tackar glatt ja, för det är ju precis det som jag själv vill träna, hundmöten. Boxer med husse och uppfödare går fram och tillbaka intill oss, men på behörigt avstånd. Det går ganska bra. Pingu drog "bara" iväg med mig en gång (tala om vilken utskällning han fick av sin matte, han höll ju på att dra omkull mig, slyngeln). I det stora hela så uppförde han sig - i sina mått mätt - galant. Han fick flera korvbitar i belöning.
Observera att detta inte är nåt april-skämt.
Tjugo dagar kvar... :)