Vill redan nu varna känsliga läsare. Inte för att innehållet kommer vara våldsamt eller blodigt, utan för att det finns STOR RISK att detta dagboksinlägg kommer bli L-Å-N-G-T!!! Men först...
Jag måste berätta vad som hände på onsdagskvällens Sommar-cup, som denna vecka även var som en riktig inofficiell tävling.
Jag var på uruselt humör. Hade absolut ingen lust. Ville bara vara hemma och sura. Precis som "Häxan Surtant" på TV. (Hon är förresten en av mina... Nej! Hon är min enda idol.) Kombinationen sur matte, värme och tråkig Spirou som bara nosar är inte bra. Så, efter en stunds velande, så bestämde jag mig för att låta alla hundarna vara kvar hemma. Ja, Gromit var förstås med. Han bara ska tävla.
En utav anledningarna för min nedstämdhet var för att vår brukshundklubb (återigen) fått klagomål på att hundarna för ett sådant oväsen. Visst, jag förstår de som bor där i närheten på ett vis. Men.. På ett vis gör jag det inte! Hundklubben har ju varit där i 40 år. De flesta som nu bor grannar med klubben, har ju med berått mod själva valt att flytta dit. De borde ju vetat om att brukshundklubben ligger där. Och att hundar ofta kan föra oväsen. Men... Man vill ju inte bråka med sina goda grannar, så vi försöker göra så gott man kan.
Just det! Mina jyckar är inte kända för att vara tystlåtna, utan närmare tvärtom. Suck! Problemet är ju det att de låter som värst när jag är inom synhåll - men utom "räckhåll" - om ni förstår vad jag menar. Jag minns för några år sedan när jag försökte få Wilbur tyst med hjälp av en vattenspruta. Ha! Till slut såg han ut som om jag hade försökt dränka honom. Om han blev tyst? Gissa! Näh!!! Tillbaka till nutiden...
Jag tog med hundburen till Gromit. Och gissa vad som händer? Jo! "Gorm-it" är tyst!!!???? Undrar varför? Om det berodde på att han var där själv, tro? Men detta var i alla fall kvällens första mycket positiva överraskning.
Gromit och jag kom i mål i bägge klasserna, utan tidsfel, men med hinderfel: 15 felpoäng i Agilityklassen och 10 felp. i Hoppklassen. Det var två roliga och lite kluriga banor, med många fällor (både uppenbara och andra lite luriga). Den största utmaningen var nog för föraren att komma ihåg i vilken "sväng" eller "cirkel" man var i, eftersom banorna var så att man kom tillbaka till typ samma hopphinder tre eller fyra gånger. (Undrar om någon fattar det där?) Har man en snabb hund har man absolut ingen tid över att "fundera ut" vilket hinder som är nästa.
I Hoppklassen var det klurigt redan i starten, där hindren var som i en liten nätt båge. Som vanligt velade jag fram och tillbaka vid bangången. OCH som vanligt så tänker jag: "Äh! Jag improviserar lite!" Fast jag vet att man har inte tid med sånt. Vad jag visste redan då var vad jag inte skulle göra. Och faktiskt så kändes det lite positivt när jag såg minst två göra detta handlingsmisstag, med följd att hunden tog därefter fel hinder. Tråkigt att de diskade sig, men trevligt att få bekräftat att man tänkte "rätt". Nu till saken...
Jo! Gromit och jag hade ett "moment" i Hoppklassen. Förutom att slalomet (och kvarsittandet innan starten) krånglade, så kändes det som vi var som ett. Det är en sådan härlig känsla! När... Ja, jag vet inte hur man ska kunna beskriva det. Man är sååå närvarande i nuet, liksom. Man kommer inte ihåg riktigt vad som händer, eller vad som nyss har hänt. Det är bara nu som existerar. Men ändå så har man i bakhuvudet vilket som är nästa hinder, och hur man har planerat att visa hunden rätt väg. Visst, ibland så blir det inte riktigt så som man hade tänkt sig. Då är det dags att sätta på "autopiloten" - man bara gör och springer det värsta man kan. Och hund-rackarn gör det samma - följer varje rörelse - fast jämte intill. Tjohoo!! Jag önskar att alla någon gång får känna detta.:)
När Gromit och jag senare står och kollar in tävlingen, så plötsligt så flyger han ut mot en ståtlig vit golden-hanne, som dök upp bakom min rygg. "Gruff!" och "Bläh!" Hade jag sett att den kom gående hade jag sett till så att det inte kom något urbota dumt idiotiskt gruff från Herr "Gorm-it". Att man aldrig får vara riktigt glad! Suck!
Och nu...
Kommer vi osökt in på den utlovade "Hundslagsmål, blod och tandagnisslan"-historien. Men det här blev ju så långt, så jag delar upp det till ett dagboksinlägg till. Fast....
Först ska jag gå ut med jyckarna. Kommer strax (hm. nån timme, kanske) tillbaka.
Voff på er!
Gromit, (på Bro-Håbo BK).