Imorgon är det dags! The Grand Finale av Spirres träning - den stora tävlingen med stort L som i lydnad. Haha! Detta får mig att minnas en av Keatons lydnadstävlingar där han fick omdömet: "Allmänt olydig." Förresten är inte tävlingen något särskilt stor - det lät bara bättre. Jag använde mig av min konstnärliga frihet, typ. ;)
Efter jobbet idag, så åkte hundarna och jag upp till brukshund-klubben för att kolla av Spirre-läget. Okej, om han går på tävlingen som han gjorde då, så blir jag mer än nöjd - jag blir jätte-glad! Poängmässigt vete sjutton - men attityden får en stor stjärna i kanten.
Dagens lilla träningspass varade nog i cirka fem minuter. Ville inte nöta någonting, checkade bara av, gjorde inte ens alla svängar och halter i fotgåendet. La vikten på att bara ha kul. Innan vi åkte hem fick Spirre avsluta det hela med lite roliga freestyle-moves, och några riktigt goda schmackos. *slurp* och *mums* Förhoppningsvis kommer han ha detta i minnet imorgon.
"Får jag ingen schmackos kommer jag inte göra någonting!", demonstrerar Spirou uppnosigt.
Jag ser fram emot morgondagen! Imorse kom jag på att jag inte är ett dugg nervös. Tycker bara det ska bli kul. Jag försökte då få mig nervös, tänkte intensivt in hur det kommer att bli när man ska gå in på planen inför platsliggningen. Hur kommer Spirou uppföra sig? Förhoppningsvis kommer han ha kontakt med mig, men det troligaste är att han kommer att nosa i backen likt en dammsugare. Hm? Hur gör jag då? Domaren kollar säkert in en redan här. Det är nog bara att vara cool, och försöka få upp honom. När jag funderade på det här nu imorse, så kanske, kanske, låångt därinne i magen, knappt kännbart fanns ett kort pyttelitet pirr för en sekund. Men efter det så har det varit pirrlöst.
Varför gör jag det här egentligen? Ja, inte har jag haft en tanke på att komma upp i några 160 poäng i alla fall och få ett 1:a pris. Nej, jag vill gå ut på planen för att visa upp en glad hund som vill samarbeta med mig. Jag vill visa att lydnad kan vara avslappnat och kul! Eller rättare sagt: jag vill visa mig själv att lydnad kan vara roligt. Det behöver inte vara stelt och fullt med prestige och stolthet. Jag vill inte ha en massa dova mörka stränga, nästan militäriskt hårda kommandon. Jag vill ha glädje med en lycklig sprallig hund, som viftar glatt med svansen. Just det! Vid fotgående vid korta tillfällen så kan jag känna Spirous viftande svans slå mot mina vader - precis som Keaton alltid gjorde. Min älskade Keaton. Visst, kanske är det totalt fel position, men det bryr jag mig inte om - jag gillar det!
Jag vill ha samma lättsamma, glada känsla som i agilityn, känna att man är som ett verkligt team med varsin uppgift, som är beroende av varann, som bygger på verklig lyhördhet - från båda parter.
Eh...? Jag kanske håller på med fel hundsport? Det kanske är rally-lydnad jag ska pyssla med. Eller försöker jag göra revolution? Haha!
Skämt åsido, så hoppas jag att min lite slöa Spirre-Spirou vill samma sak som jag imorgon. Men det finns stor risk att han kommer reagera på alla andra runt omkring, att det är en tävlingsledare som hojtar och har sig, en främmande apportbock, matte har plötsligt slutat att bjuda på schmackos etc, etc.
Ja, ja... Hur som helst så förväntar jag mig att Spirous och mitt namn kommer ropas upp först på prisutdelningen. ;)
Spirou står vid vår klubbstuga och väntar på fina rosetter och priser. I alla fall ätbara priser, eller mer troligtvis tröstpriser...