Idag har varit lite av en bläh-dag. Visserligen fick man tillbaka den där timmen de snodde i våras, men det märkte man ju liksom bara några timmar på förmiddagen - sen var ju allt som vanligt igen. Ja, förutom att de - helt plötsligt - släckte lyset där utanför. Det är ju det som är den dumma följden av timstölden och tillbakalämnandet nu idag; Lyset släcks en timme tidigare än dagen innan. Bläh!
Okej, en fördel med det tidigare mörkläggningen är att man blir förvånad över att klockan inte är så mycket som man egentligen trodde. Dagen blir i den aspekten längre, men vad har man för nytta av det när det är mörkt överallt. Dumt, säger då jag! Ja, ja... det blir ljusare på morgonen, fast... vem är vaken då? Jag bara undrar. (Typ över hälften av Sveriges befolkning, kanske. *himlar med ögonen*) Äsch!
Nånstans i mörkret finns skogen.
Jag har i princip inte gjort ett dugg idag. Jag som skulle passa på att göra så mycket. Men (som vanligt) gick den mesta (upplysta) tiden åt att sova och snarka i soffan. Kom nu på att jag drömde - om en massa pudlar i olika färger. Trevliga pudlar. I drömmen hade jag "problem" med att hinna ut på promenad innan nåt - vad det nu var - skulle hända. Plötsligt vaknar jag! Upptäcker att det är skymning utanför - en timme för tidigt! Fort som attan (i mina mått mätt), så tar jag mig ut till skogen med hundarna som är beklädda med blinkande reflexhalsband. Det blev tyvärr bara en ganska kort vända på grund av att mörkret föll ovillkorligt över hundarna och mig. Jyckarna brydde sig inte, men jag! Vi gick här hemma i Stava-skogen, där de slingriga och kuperade stigarna är belamrade av mossbeklädda hala stenar, sliriga rötter och annat otyg. "Slå-halvt-ihjäl-sig"-risken var hela tiden överhängande. Att jag fortfarande kände mig nyvaken där jag gick i halv-mörkret underlättade inte min "balans-v/s-snubbel-förmåga". Till det tillkom även att jag var totalt utsvulten. Hundarna skötte sig i alla fall (tror jag).
Gammal bild. Gromit apporterar dummy.
Tidigare i dag, nån gång på förmiddagen (tror jag, är inte så säker med tid och klockslag just idag), så roade hundarna och jag oss med lite jaktapporteringslek här hemma på tomten. Det vill säga min variant av apportering av dummiesar. Det var faktiskt ganska länge sen sist, men jyckarna var över förväntan duktiga. Så jag avancerade litegrann och körde en ny variant. Alla tre jyckarna får sitta i grupp - lösa. Lat som jag är orkar jag inte gå och hämta koppel, och varför skulle jag göra det när de är så här lydiga? Jag går bort "runt hörnet åt höger" (från hundarna sett) och slänger ut en dummy - utanför hundarnas synhåll, sedan går jag "runt hörnet åt vänster" och slänger ut den andra dummien - fortfarande utanför hundarnas synhåll.
Sedan går jag och hämtar hela flocken. I samlad tropp går vi sedan bort mot den först utslängda dummien - och ingen hund rymmer till den andra sist utslängda - inte ens Gromit (!). Jag väljer en utav jyckarna som får hämta dummien, medan de andra två sitter kvar. När jag får den hämtade dummien i min hand är det godisutdelning till alla tre hundarna, medan jag så obemärkt som möjligt slänger iväg dummien igen. Fast jag är ganska säker på att framför allt vissa ESS mycket väl är medvetna om att dummien är utslängd igen.
Därefter går vi - åter igen - i samlad tropp mot där den andra dummien var utslängd, och näste hund får visa upp sina färdigheter. And so on...
Gammal bild. Spirou apporterar dummy.
Gromit är helt klart duktigast av mina tre hundar, därefter kommer Spirou och på ärofull tredje placering har vi Wilbur. Men jag måste då säga att jag är dock väldigt glad att han apporterar överhuvudtaget! Bara det är en prestation.
Gromit fick några riktigt svåra apporteringsövningar. Dummien låg i högt blåbärsris, och han hade ju ingen aning om var den låg, eftersom han inte hade sett nedslaget. Men han jobbar envist, envist med hög och intensiv fart tills han hittar den, som han sedan snyggt (nja, eller ganska snyggt faktiskt) levererar till mig.
Spirou fick även han ett rätt så svårt dummyhämt där han inte hade en susning var nedslaget var. Visserligen låg dummien helt synlig - om man kom på att sätta på synen, det vill säga. Men vissa hundar (ja, ja...) har väldans svårt att kombinera syn och lukt. Har man slagit på näsan, så har man! Att ha både ögon och näsa igång finns ju bara inte! (tydligen)
Spirou vill hela tiden ha hjälp av mig, men jag tar bara kort steg i rätt riktning, utan att vare sig säga något eller att se på honom. Samtidigt så ger jag Gromit och Wilbur ett påminnande handtecken att de faktiskt ska sitta kvar. Gromit gnydde otåligt: "Jag kan! Jag kan!", bakom mig. Spirou letar ut igen, men efter varje slag kommer han tillbaka igen och vill ha min hjälp, latmasken. Till slut stod jag bara typ tio meter ifrån dummien (av kanske cirka 30-35 meter). Det ser så kul ut när Spirou upptäcker dummien. Han tar världens harskutt mot den i vild glädje. Ja, i Spirous mått mätt, alltså.
Wilbur behöver mer motivation att leta dummy än de andra två. Apporten får inte ligga för långt ifrån, då tröttnar han och börjar leta godis istället (fast det inte finns några). Wilbur tycker inte att själva dummy-letande är roligt nog (som de båda ESS:en tycker). Det är godiset som är det stora nöjet, tycker han. Motivationen är förstås större när dummien ligger synligt, så jag varvade svårigheterna förstås.
Gammal bild (nähe! *förvånat - inte*). Wilbur apporterar dummy.
Alla tre hundarna var som sagt väldans duktiga på denna jaktapporteringslek - i alla fall här hemma på tomten. Hur bra de skulle vara någon annanstan är en helt annan sak.
Jag borde införskaffa mig minst en till dummy än de två jag nu har. Egentligen har jag två till, men de försvann för drygt nio år sedan, när jag flyttade hit. Jag minns att av de sista sakerna jag packade ned, när jag flyttade från lägenheten, var dessa två dummiesar och en sån där markkrok. Jag minns också att jag då tänkte att de blev lite lustigt nedpackade ihop med annat som absolut inte hade nåt med hundgrejer att göra, men jag minns nu inte vad de andra grejorna var för nåt (har dock en vag aning om att det var gamla leksaker/dockor). Det var den sista gången jag såg dom. För cirka drygt åtta år sedan letade jag ordentligt och minutiöst efter dom. Jag sökte igenom varenda vrå, varenda låda, varenda väska, varenda påse som finns i min ägo. Men nope!
Min stuga är bara 54 kvm stor. Det finns även en gammal bod, men inte ens den är så stor. Det finns alltså inte så många vrån att leta igenom. Men vad hjälper det?! Dummiesarna och markkroken är mysteriskt försvunna. Jag begriper det inte! Och jag undrar även vad de blev ihoppackade med - saknar jag även det? Vad det nu var?
Nä, men... Just det!! I Kattas frys ligger en död (stackars) fågel och väntar på mig! Att jag aldrig kommer ihåg det vid rätt tillfälle. Jag har ju fått den av henne för att jag ska träna mina tre (nja.. typ) fågelhundar att apportera - på riktigt!