... att vara glad medans man kan" var visst den absolut sista raden i gårdagens dagboksinlägg, apropå att Grompans senaste ep-anfall var över en hel månad sedan.
Jag tvekade faktiskt lite innan jag skrev dit det (vilket jag gjorde ett tag efter jag hade "annonserat" ut på Fb om nytt dagboksinlägg) eftersom minst fyra gånger tidigare har det hänt att jag stolt och glatt har "skrytit" om hur lång tid det har gått sedan sist; att allt är så himla bra - och sedan nästan direkt efter så ligger hundstackarn och krampar för fullt nedanför mina fötter. Men efter en liten stunds tvekan - så skrev jag dit det.
Haha! Det var ju faktiskt riktigt komiskt! Cirka två timmar senare - så fick han anfall! Visserligen ett riktigt milt sådant, men med riktiga kramper. Det var som ett mellanting mellan ett "lill-anfall" och "grand mal" (som tillståndet kallades fackmässigt förr i tiden, nu är visst fackuttrycket nåt annat som jag nu har glömt bort. Detta var lite oviktigt vetande mitt i alltihopa, vilket är i och för sig ganska passande på denna hemsida). Det var första gången han körde denna "mellantingsanfallsvariant". Omväxling förnöjer sägs det. (Visst har jag en ganska torr och sjuk humor som små-skämtar om hundstackarns faktiskt ganska allvarliga sjukdom).
Nu så är jag väldigt övertygad om att det som "bestämmer" om och när Gromit ska ha anfall inte är relaterat med vad jag skriver eller berättar muntligt - utan det är helt andra orsaker som gör att det händer, som till exempel slumpen för att nämna en. Jag är förresten ett stort fan av slumpen; att saker och ting bara händer - utan någon som helst anledning. Bara för att... man/det kan det, typ.
Jo, min kväll/natt igår var liiite annorlunda (eller lite typiskt mig, kanske).
Jag somnade i soffan vid kanske typ vid niotiden på kvällen. Vaknar tre och en halv timme senare vid halv-ettsnåret. Släpper sömndrucken ut hundarna på tomten, fyller på vattenskålen. Ja, småpysslar litegrann. Sedan får jag för mig att skriva nytt här på hemsidan. När jag är slutligen klar med texten och bara ska ladda upp bilder, så strular det. Det vill sig inte riktigt, men jag är envis (som vanligt) och nu klarvaken (inte så särdeles vanligt, det gäller att passa på) så envisas jag; jag ger icke upp. Efter mycket datorväntande etc så är bilderna slutligen på plats.
Nu kommer jag på att jag inte har kollat på Emmerdale, som jag "spelar in" varje dag. Jag kollar in programmet medan jag tar lite "kvällsfika". När klockan är kvart i fem bestämmer jag mig för att det är hög tid att "göra kväller". Allra helst med tanke på att jag ska upp vid sju.
Nöjd kurar jag ned mig själv i soffan för välbehövlig skönhets sömn.
En trekvart senare vaknar jag tvärt upp - jycken har epilepsianfall. Bingo! Vet ni förresten att det har börjat ljusna redan vid halvsex-tiden på morgonen? Det är vår i luften!
Efter själva anfallet så går vi, Gromit, Spirou och jag, ut som vanligt för att ep-Grompan behöver lätta på trycket. Wilbur stannar numera kvar inne.
Med tanke på hur isigt det är ute på tomten, så var jag lite orolig över "efter-ep-anfall-Gromits" ben som då ännu inte är under full kontroll. Men... nöden har liksom ingen lag. Och det gick bra. Bilden är förstås från annat tillfälle.
Gromit vill sedan envist in. HUNGRIG!!!! Jag bjuder honom på en liten portion mat - som han kastar i sig. Men han vill ha mer! Efter några minuter bjuder jag honom på ytterligare en liten portion. Men "efter-ep-anfall-Gromit" VILL HA MER!
Fast jag vill inte ge honom mer; hans mage är alldeles rund. Gromit visar ÖVERTYDLIGT vad han vill. Han buffar nu så hårt på fodertunnan så att den nästan faller omkull. Först vänder jag bara på den, så att Gromit inte ska kunna peta upp vipplocket och stoppa in gapet, men det räckte inte. Jag la då en gammal telefonkatalog ovanpå som tyngd. Gromit tycker jag är dum!
Jag bjuder honom på tuggben. "Nä, för trög-ätig!", visar Gromit. Jag bjuder på ett par sådana där spröda minituggben. Det tar cirka två sekunder så är dom uppätna. "Vill ha mer!!", visar Gromit. Jag bjuder på en morot. "Näääää!", ratar Gromit moroten. Spirou (som hela tiden är med i bakgrunden) tackar gärna ja. Spirou har förresten redan påbörjat gnagande på tuggbenet som Gromit ratade. Grompan kollar in glupskt på Spirou som låter sig väl smaka. Jag bjuder Gromit på ett nytt tuggben. "Nja...!", visar Gromit. Ja, så höll vi på till ungefär strax efter sex, då Gromit till slut beslöt att ett tuggben "får väl duga då". Jag somnar till.
Klockan sju, mindre än en timme senare, satt klockradiotjutet igång. Wakiwaki!
"Äntligen frukost!!", visar Gromit och väcker mig glatt.
Jag ska aldrig mer skriva att det har dröjt länge sedan hans senaste anfall... ;)