Igår morse när jyckarna och jag var ute på tomten hördes ett litet ynkligt pip. "Var kommer det ifrån?!", undrade jag. Plötsligt så såg jag hur blåbärsriset rörde på sig...
Jag ska väl vara ärlig nog att erkänna att både Gromit och Spirou faktiskt hade käftarna runt de två som var på marken. Men de lät de små stackarna vara när jag utbrast mitt urgrundsvrål. Jag var då orolig att de små fjäderfäna skulle få hjärtsnörp och dö. Först av chocken att nästan bli uppäten, och sedan av chocken att höra en vild människotants vrål. Men... de tycks ha klarat sig. Hoppas det i alla fall.
Efter att hundarna och jag hade studerat fågelungarna en liten stund, så gick vi in för matte-frukost och sånt. Sedan en halvtimme senare skulle vi ju åka till jobbet. Gissa vilka som hade rackarns bråttom att smita ut och fortsätta sitt fågelskåderi..?
Gromit vädrar i luften. "Var är den där lattjo-pip-grejen?!", undrar han.
"Hörru, matte! Släpp ut oss då!", muttrar Spirou uppfordrande. Gromit spanar nu åt andra hållet, där den första fågelungen mödosamt forcerade blåbärsrisdjungeln. Wilbur försöker hela tiden fjäska för sin matte, så att hon ska skynda sig att öppna (läs: studsar hela tiden i vägen framför mina fötter).
Det var "nära"-kommando som gällde till bilen som stod nere vid grindhålet. (Foto med mobilen. Likaså alla bilder nedanför.)
Men titta här då! Jag antar att det är fågelunge nr 2 (den lilla svarta fläcken vid pilen) som har lyckats ta sig ända hit bort. Gissa vem som blev mäkta intresserad...
"Vad skådar mitt norra öga? En till sån där "lattjo-pip-grej!", kollar Gromit nyfiket. Spirou och Wilbur går med mig mot bilen. "Det är ingen idé att göra nåt annat. Det blir ett sånt fasligt liv på matte om man inte kommer... !", muttrar de uppgivet (läs: LYDIGT!).
Nu är alla inne i bilen. Haha! Gromit har ännu inte givit upp tanken på "lek-med-lattjo-pip-grejen".