... what a man gotta do.
Keaton-epoken är nu slut. Avlivnings-sprutan hjäpte honom att få stilla somna in idag klockan 16.27. Hans gamla kropp orkade inte längre. Keaton dog med andra ord av ålderskrämpor i en hedervärd ålder av 14 år och sex månader.
Keaton var för sin ålder faktiskt ganska pigg ända tills i tisdags. Så det gick rätt så snabbt. De här sista två dagarna fick jag ibland lov att bära honom. Igår efter jobbet när jag gick i omgångar till bilen med hundarna, tänkte jag först att det var lite bökigt. Men sen kom jag på att detta är ju det sista Keaton och jag gör tillsammans - njut av det istället.
Hur mycket jag saknar och kommer att sakna honom behöver jag nog inte säga. Det var så svårt att lämna kvar hans kropp, kvar där ensam hos veterinären. Jag tror att jag pussade, smekte och snusade in varje millimeter av hans gamla och slitna kropp. Vill aldrig glömma, vill minnas varje hårstrå av honom - från den kalla nosen till den vita svanstippen.
Just det! Ifall ni råkar springa på mig nere på byn, var inte rädda att säga nåt - ifall ni själva känner för det, så klart. Jag blir bara glad att då har min kära Keaton i alla fall gjort ett litet avtryck i er värld - inte bara i min. Jag blir fortfarande så glad när någon nämner eller kommer ihåg min Baloo eller Buster.
Just det, igen! Själv så tror jag inte på nåt liv efter detta - inget regnbågsland eller liknande. Jag tror att det bara är "hittepå" i ett försök att dämpa sorgen. Jag är dock inte rädd för min sorg. Jag känner istället att denna sorg är det sista som min älskade Keaton och jag har tillsammans. Jag vill aldrig aldrig glömma dig!
Så länge jag inte gråter,
finns du här.
Om jag inte gråter,
finns du kvar.
Men vid första tår,
bleknar du, försvinner du.
Stanna hos mig!
Jag ska aldrig gråta.
Jag ska bära dig.
Keaton på sin 14-års dag.
Vem var egentligen den där Keaton? Läs här och här!
