Gromit och jag var och tävlade på Väsby BK i regnvädret. Det var en liten inofficiell agilitytävling - "För oss som inte kom till SM" - som det stod lite humoristiskt i PM:et. ;)
Tävlingen började så sent som kl 10.30. Detta passade mig perfekt! Upplands Väsby ligger ju också väldigt nära Åkersberga - inte lång resväg där inte! :) I och med det var en så pass liten tävling och så nära, så trotsade jag regnet och åkte dit. Av samma orsak så kunde jag lämna de andra hundarna ensamma hemma. Det är inte ofta det händer.
Till själva tävlingen:
Agilityklassen så.... diskade vi oss. "Va´ ovanligt!!", tänker ni säkert nu. ;) Gromit tog ett hopphinder från fel håll - och jag var alldeles för seg för att hejda honom. Om jag hade varit mer vaken så skulle jag ha grejat det. Men ibland (alldeles för ofta) så står man bara där som i trans och ser på medan sin jycke gör fel. Man skulle behöva en liten övervakare sittandes på axeln som skriker "VAKNA!!!" i örat på en.
Hoppklassen: VI KOM I MÅÅÅL!!!! Det är en ganska skön känsla att faktiskt komma i mål. Men "mycket vill ha mer". Det var onödigt att få fel i slalomet, men det var ÄNNU mer onödigt att få fel för kontakt. För jag tror att det var därför vi fick den andra felpoängen. Om bara jag hade hoppat undan, så.... Äsch! Vi kom i alla fall på 10:e plats av 21 starter (varav 7 disk) med 10 hinderfel och med tiden 48.07 sekunder. Referenstiden var 52 sekunder. Visserligen var det säkert en ganska snäll referenstid, men det var första gången (tror jag, nu vet jag, kollade nyss) Gromit inte fick några tidsfel. Hur som helst är jag mycket nöjd, men vi kan bättre. Så nästa gång... Då...
Nu till lite tråkigare saker...
*suck* Jag tycker det är så OERHÖRT pinsamt när min dumma Gromit gruffar till på andra hundar. Det både låter och ser så otäckt och hemskt ut. PINSAMT!! Efter det där som hände med Keaton (läs här om du orkar) för några år sedan, så tycker jag att när mina hundar gruffar på en tävlingsplats är ännu mer obehagligt och "skämmigt" som innan det hände. Jag tycker och känner (säkert inbillning, eller iaf kanske) allas menande blickar. Jag menar... Jag fick ju uppmuntran och berömmande tillrop (jätte-kul! :)))) efter att Gromit kommit i mål. Då med andra ord så lägger ju folk märke till en - man syns. OCH om folk lägger märke till en när något går bra, så lägger folk med största sannolikhet även märke till en när något händer som inte är så bra. Till exempel att byrackan man har i snöret gruffar. *suck*
Vid uppvärmningen inför starten till Hoppklassen var absolut ingen drömstart. I trängseln vid startfållan så gruffade Gromit till ett par gånger. Då vill man ju få tillbaka kontakten med jycken, och få tillbaka teamkänslan mellan oss. Men HELT PLÖTSLIGT (sekunder efter gruff) var det vår tur. Så det var bara att försöka stänga av obehagskänslan och köra starten som planerat. Gromit var inte riktigt med (okoncentrerad, nosade), så jag blev tvungen att vara tydlig och envist gå tillbaka till honom för att "påminna" honom vad vi egentligen höll på med: Agitlity - inte nosa! Om jag nu får säga det, så är jag faktiskt lite förundrad över att jag bara kunde stänga av pubikens blickar och bara koncentrera mig på min lilla odåga till Gromit.
I väntan på att få resultatet (Ja, när man äntligen kommer i mål vill man veta vilken plats man kom på - faktiskt!), så hade jag god lust att stänga in byrackan i bilen. Men jag satte mig i stället på klubbstugans veranda för att trängas och träna min... min... goa men lite missförstådda jycke. Eller rättare sagt så är det Gromit som har missförstått det där med andra jyckar. Ja, inte alla!!! Det är de där som är modell större och mörka samt de som har hög svans - oberoende pälsfärg. Detta har säkert blivit som en ond cirkel, eftersom jag mer eller mindre omedvetet spänner mig när jag ser dylika hundar närma sig. Jag försökte så gott det gick att sitta emellan honom och alla passerande. Alternativt så körde vi Bodfäldts "ryggsäcksmetod". Efter en stund så la sig Gromit raklång på verandans trägolv. Det var mycket skönt att se!! :) Så än finns det hopp!
En gammal bild på en lycklig och glad Gromit. Foto: Louise Medman.
Rosie med Sharon och Springer-Jennie var också där och tävlade... Hm... Egotrippad som jag är så kommer jag inte riktigt ihåg hur det gick för dom... Fy på dig, Kerstin!!! ;)
Fast... om de hade typ vunnit, hade jag definitivt kommit ihåg det!