I torsdags var Malin Elfström här igen, och jag passade självklart på att åter igen gå kurs för henne. Malin vann förresten nyss agility-lag-VM-guld i large nere i Tyskland tillsammans med sina lagkamrater Jenny Damm och Ina och Åsa Gunnarsson och Cadi samt Malins jycke Swift förstås. Ett stort GRATTIS till er!! :))
Jag tycker Malin är duktig och har rätt inställning till det här med kursande, men jag måste ändå säga att det faktiskt kändes lite snopet och förbryllande när hon säger efter att Gromit och jag kört första varvet att allt ser bra ut, att hon har inget att tillägga, typ.
Vid de nästa två banorna/hinderkombinationerna så var det bara lite småsaker, som strul efter slalomet samt ett sidbyte som jag fick göra om ett par gånger. "Allt är jätte-bra!!" , säger hon till Grompan och mig, "Nästa!" (Det var typ samma sak förra kurstillfället). Själv kände jag att jag skulle vilja köra ytterligare en lyckad gång på de två ställen det strulade för att verkligen känna vad man egentligen gjorde när det blev rätt.
Men nu efteråt funderar man: Varför vinner man inte för då? Om allt är så himla bra. Eller är man ett hopplöst fall som inte har förutsättningar till att bli bättre? Eller är det för att jag inte kommer på att fråga saker, och därför känner hon inte någon respons från mig som är mer tystlåten och så, samt bara lydigt gör som instruktören säger åt mig? Man är ju faktiskt två om det, så jag tar förstås själv på mig en del av ansvaret till bristen på konversation och problemlösningar.
Visst är det kul att visa upp sin hund när det mesta fungerar och att man tydligen tänker "rätt" i ens agilityhandlings-träningstänk, men...
Det är knepigt det här med kurs - både att gå och att ha kurs. Har ju själv en nybörjarkurs i agility på onsdagar. Det är knepigt med att alla ska känna att alla får lika mycket uppmärksamhet. Själv känner jag mig alltid otillräcklig. Skulle vilja dela upp mig i tio delar och stå bredvid och coacha alla - hela tiden! Det är många gånger man känner efter kurstillfälle när alla har gått hem att man skulle vilja ringa dom för att berätta saker man glömde eller inte fick tillfälle att säga. Men det gör man ju inte - eftersom man förstår att alla inte är sådan agilitynörd som en själv är. Man hoppas att kunna säga det man inte sa vid nästa kurstillfälle istället - men då kommer inte personen i fråga! (eller har en stand-in) *suck*
Visst går han tjusigt och fint. Min Spirre-Spirou!
Idag (lördag) var vi på en "rallylydnads-prova-på-dag-för-snart-nyexaminerad-rallylydnadsinstruktör". Det är Katta (vem annars? Hon ska ju vara typ allt och överallt) som går en rallylydnadsinstruktörsutbildning (man skulle kunna tro att jag gillar l-å-n-g-a ord) där detta kurstillfälle ingick i hennes examination. Med andra ord var kursen helt gratis för att vi (sex stycken vetgiriga) ställde upp som "försökskaniner". Måste säga att det var en mycket trevlig dag. Till och med vädret var strålande. Jag fick faktiskt blodad tand för det här med rallylydnad som nog passar mig bättre än vanlig tävlingslydnad. Spirre tycker också det är kul.
Här följer lite bildbevis med hjälp av mobiltelefonens kamera plus lite jobb av fototjohejsan i datorn som hjälpte till med förstoringar av små "gubbar" så det syns vad de håller på med - rallylydnad.
Här har vi Yvonne och Lifa.
Det här med rallylydnad är - för en del (läs: inbitna tävlingslydnadsförare) - svårare än man tror, och för andra dödliga (läs: de som tycker lydnad är bara blahablaha) lättsammare och trevligare än de tror. ;) Lite av en "win-win-sport", alltså! :)
Jag blev hur som helst riktigt tävlingssugen. Men.. man ska nog träna liiite innan man letar reda på en tävling.
Catherine och Xanto.
(360 graders högersväng)
Victor och Ludvig.
(Förare går runt sittande hund)
Annica och Juni.
Anita och... eh..? Mynta, Kajsa eller den tredje av alla dessa borderterriers.
(Tjusiga 360 graders högersvängar)
Oj, här kom visst Yvonne och Lifa igen. De är som Katta - de är ÖVERALLT!! ;)
Ja, ja.. undertecknad är väl också lite överallt - lite då och då.
(Förare går runt sittande hund)
Först hade Spirre och jag svårt med 360 graders vänstersväng, men jag kom på att det gick mycket bättre om jag visade lite lätt riktningen med vänsterhanden. Det är ju det här som är det fina i kråksången - ja, rallylydnaden - att man så naturligt och ledigt får (och kanske till och med ska) visa och uppmuntra hunden.
En liten detalj som Katta upptäckte när Spirou och jag körde, var att när det blev fel - och man gör om (man får faktiskt göra det även på tävling, men med poängavdrag, förstås) - så tappade Spirou kontakten direkt och började genast att nosa i backen. Då gäller det att inte glömma bort jycken, utan att tänka på att jobba med att bibehålla kontakten även när man går tillbaka för ett nytt försök.
Det blev en heldag på brukshundklubben med start vid elva (lagom tidigt, precis i min smak) och hemfärd kvart i sex. Ja, för efter kursen körde jag lite rallylydnad med Gromit. Efter det så drog agilitybanan magiskt in Grompan och mig bort till alla hinder. Medan rallylydnadskursen pågick så körde ett agilitygäng enligt utsago en "springbana". Gromit och jag försökte lista ut hur den gick - eller vi hittade på en egen hinderföljd. Ja, springa fick vi i alla fall. Jag var helt slut efteråt!
Sedan tog alla tre jyckarna och jag en liten kort promenad runt Röllingbybackar. Jag hade lite dåligt samvete att inte Wilbur fick träna något, men jag tror att han stod ut med det. Han verkade i alla fall trivas bland alla nya intressanta dofter på promenaden.
Lite lustigt det där med promenadsvägar. När jag bodde på Storängsvägen så gick jag väldigt ofta denna promenadsslinga. Så pass ofta att jag nästan näst intill avskydde detta vackra lilla naturområde. Men nu för tiden har man ju haft ett uppehåll på flera år, så nu uppskattade jag verkligen detta lilla paradis med skog, ängar och åkrar. Det vackra höstvädret gjorde förstås sitt till plus att jag inte mötte någon utan fick vara helt ifred. Folkskygg som man är - ibland i alla fall. Eller ganska ofta om man ska vara ärlig. :)
Efter detta åkte vi ned till centrum för att fixa lite på jobbet och att handla. Vi var hemma igen strax före sju. Precis "in-timat" för jyckarnas piller och middagsmat. Själv hamnade jag - för ovanlighetens skull (nja...) - i soffan med en kopp varm choklad och ett par rostade skinkmackor. Sedan så... *Zzzzzzz x 4*