Lite fler bilder tagna av mig i samarbete med min excellenta mobiltelefon. Nej, jag tycker inte alls det är lite tokigt att jag aldrig har med mig den riktiga kameran, så att det blir foton med klara, fina, djupt färgranna och skarpa bilder.
Jag lassar först hit alla bilderna, och fixar resten, som ordning och text sen... vänta....
Så där, ja! Nu är alla bilder här, men... oj, vilken oordning! Fast.. det märker ju inte ni, för när ni läser detta så har jag ju rättat till oordningen. Antagligen i alla fall, om ni inte "tjuvläser" medan jag håller på. Ska jag sluta svamla? Okeeeej....
Vad har vi här, tro? Varför denna bild, måntro? *tänker högt* Jo!! Den var för att visa att isen är halvsmält ute på sjön. Om ni tittar väldigt noga så syns det.
Hm..? Vad i all världen?!! *studerar bilden noggrrant* Jo!!! Det här är en bild på en naturupplevelse! Ser ni falken, örnen eller vad sjutton det nu är för en rovfågel. Den syns tydligt och klart en och en halv centimeter till vänster om den vänstra tallen. Eh... man skulle även kunna tro att det är en prick. Men det är det inte!! Det är en livs levande örn! Eller falk! Eller nåt rovfågelaktigt, i alla fall.
Här är tre fågelhundar (nja..) på varsin sten. Nä, inte ens det stämmer. Mellanpudeln (den forna vattenapporterande fågelhunden) balanserar på en stubbe, och de två andra står på en och samma sten. Alla tre vill hur som helst precis samma sak; Goooodiiiis!
Plötsligt när vi går där och strosar i godan ro i Fästingskogen (som är kraftigt avverkad, så att man inte riktigt känner igen sig längre), så stöter vi plötsligt på denna gamla kamrat: Storstenen! Fast... den ser inte så stor ut längre. Och det ännu märkligare; det var stört omöjligt att skutta upp på den! Hur man än cirklade runt den för att hitta uppgången. Så det fick bli en bild med tre lite molokna hundar sittandes bredvid storstenen. Fattar inte hur stenen kan se lägre ut, men ändå för hög att hoppa upp på. Ett av skogens mysterium, liksom.
Detta är en gammal bild på storstenen - med två hundar ovanpå.
Wilbur hittade ett nedfallet träd. Självklart så måste Grompan hänga på...
Wilbur glor surt på Gromit, och det ser nästan ut som om han tänker: "Suck! Att man aldrig får vara ifred på mina trädstammar! Stick!!"
Någon dag senare så var vi återigen på plats i Fästingskogen. När vi kommer till kalhygget, och jag står i godan ro och lutar mig bekvämt mot en stor sten, ser ut över sjön med omnejd samt lugnt iakttar mina tre hundar som strosar runt intill mig, så ser jag att de alla tre - med Gromit i spetsen - plötsligt får upp nåt spår eller nåt. Sedan står de alla i en klunga och nosar ivrigt på samma fläck. Jag misstänker genast att nu är det nåt skumt och dumt på gång.
Jag ropar på dom (de är alltså bara typ 15-20 meter ifrån mig) och Gromit kommer gående mot mig med en som jag först tror är en halvstyckad, smått rutten samt definitivt redan död halvstor fågel i munnen.
Jag kommenderar Gromit: "Loss!", och Grompan släpper ned sitt läckra byte på marken. Men... vad är det för något?!! Är det en fågel, mittemellan eller en...
Spirou och Wilbur spanar in det läckra bytet.
Det är ju en FISK!!!! Vad gör den här uppe på torra land? Typ ett par kilometer från sjön! Tja... fast om man tar fågelvägen så är det inte så hiiimla långt i och för sig. *lite menande* Jag misstänker att den där örnen (etc) har nåt med saken att göra, jag.
Gromit visar stolt upp sitt byte.
Eftersom en viss springer spaniel sågs rulla sig där intill fiskupphittarplatsen, så sa jag till Spirre att bada av sig det värsta av det eventuella firreäcklet i vattenpölarna. Wilbur måste ju självklart ställa sig i vägen för kameran, och kolla att Spirou uppför sig.
När vi nästan var framme vid bilen, så rusade Gromit glatt upp på denna fina rotvälta...
... och Wilbur rusar förstås efter. Här ska minsann inte missas någon eventuell (?) godisutdelning!
Gissa om de fick nåt godis?
Nu är vi framme vid vägen. Alla måste stanna innan vi går fram till bilen.
Nu i morse så blev det en längre tur i Fängelseskogen. Det var länge sen sist, faktiskt. Dagen till ära så snöade det. Jag har faktiskt inte så himla mycket emot aprilväderssnö. För man vet att den kommer smälta bort - inom mycket kort. (Hihi! Det rimmade)
Denna bild tog jag för att jag blev så förvånad över att de pyttesmå tallarna hade vuxit så mycket. När jag var där sist, så var de bara små tallvalpar. Nu är de ju typ tonåringar. I alla fall i yngre tonåren. Okej, det var alltså jättejätte länge sedan jag gick på just denna stig i Fängelseskogen.
Hundarna och jag gick bort för att titta vad som stod på den där skylten vid den andra "ingången" till skogen. Jag har nämligen länge undrat över det. Man ser alltså skylten när man kör förbi. Nyfiken själ som jag är, så traskade jag bort för att stilla min nyfikenhet. Jag hade innan gissat att skylten uppmanade folk att inte ställa sig mitt framför bommen, men så var det ju inte. Jag blev positivt förvånad över det lite "milda" budskapet. Annars brukar det ju hotas och ha sig.
Samtidigt tycker jag dock att ordvalet "jaktmark" är lite tvetydigt, eller nåt. Jag menar, är det viktigaste att markägaren med jaktkompisar får en massa vilt att jaga senare i höst, eller är skylten till för att skona alla djurungar som lever där ute i skogen. Tänk att man aldrig kan vara nöjd. :)
Här går vi på vår vanliga Fängelseskogstur. Gromit har hittat en godisstubbe, och Wilbur är även han på väg.
Grompan.
"Ja,men.. kom nu då!", ropade jag till Spirou när jag upptäckte att han inte alls hängde med oss andra. Han ville vara kvar uppe på "utsiktsplatsen".
"Ja, men... häng på nu då!!", tänker de alla tre när jag inte kommer fort nog fram till godisstubben.
Bästa Grompan uppe på en rotvälta i eftermiddagssol.
Gromit jobbar hårt i butiken.