.... det där gör jag aldrig om igen! *puh*
Okej, först bakgrundstoryn; Wilbur var tillbaka till Albano för att följa upp hans tidigare provtagning (viktminskning, leverstrul) och Pingu var där för en vanlig enkel 1-årsvaccination. Självklart så beställer jag tid för bägge hundarna samtidigt - när jag i alla fall ska dit, typ. Två flugor i en smäll, typ. *harkl* Ja, det var nog inte bara jag som fick ta emot en del "smällar" i form av tokdrag i koppel, kasta sig fram för att förhindra att Albano djursjukhus atteraljer rämnar ned i golvet, utan även de som jobbar där fick - tyvärr *skäms* - ta emot en och annan "smäll" med tassavtryck Pingu faststämplad med ett fast tryck i magen etc. "Vadå? Man måste väl sätta sin "OK-stämpel" på saker och ting, eller hur?", resonerar Pingu.
Wilbur hjälpte till (not) med att ha nosen - konstant nosande - i golvet. Visserligen hör och ser han inte så himla bra längre, men han kunde väl ändå ta upp huvudet för en liiiiiiten liten sekund i alla fall - och se upp mot sin matte, eller? Nä, det var dragmetoden för att få med sig honom dit man nu skulle. Jag tänkte, där jag blev dragen av en vild slyngel-Pingu åt alla håll och kanter samtidigt som jag - i min tur - drog Wilbur med mig, att det här ser säkert proffsigt och tjusigt ut, utbildad allmänlydnadsinstruktör som man är. *harkl* där jag försökte förflytta mig runt i djursjukhuset vrår och korridorer samt en och annan hiss samt reception och väntrum i miniatyrmodell. Ja, ja.... *harkl*
Ja, det här ser ju lugnt och fint ut. Pingu undrar vart den där tjejen - med före detta vita kläder - tog vägen, och undra vad som försiggår på andra sidan dörren. Vad finns där?
Ska också nämnas att det var lite olika bud om Wilburs urinprov; skulle det vara morgonurinen (som sedan förvarats i kylskåp under dagen) eller nytaget precis innan besöket? För säkerhets skull så hade jag med mig en burk från morgonen. Men när jag nu skulle förflytta mig från jobbet till bilen (borta vid infartsparkeringen vid Fregatten, en gångväg på knappt fem minuter) med alla fyra hundarna, så ville jag att Pingu och Spirou skulle få lätta på trycket (de hade ju varit inne sen förmiddagen) men inte Wilbur, som ju skulle spara på resurserna inför den eventuella urinupptagningen väl framme vid djursjukhuset.
När jag - och ganska oförstående jyckar - gick i raskt takt mot parkeringen, så kände jag mig ganska stressad - och mycket elak. Speciellt mot Wilbur som jag höll i stramt koppel medan Pingu och Spirou samt Linus fick göra ifrån sig. "Vad är detta? Först får man inte en matgnutta (läs: godis) på hela låååånga dagen, och sen får man inte ens kissa och markera? Vad är detta? (Wilbur är lite åldersdement, så han upprepar sig ofta)", undrade stackars Wilbur där han blev mer eller mindre elakt dragen i kort, kort koppel. Det är så rackarns dumt att man inte kan förklara för hundstackarn. Fast å andra sidan så skulle det nog inte hjälpt mycket. Wilbur skulle då kvickt argumentera emot eller helt enkelt göra som han vill i alla fall.
Hur som helst, väl framme vid Albano så tar jag först bara med mig Wilbur, ifall jag ska fixa urinprov där. Det verkade faktiskt som en lite väl stor utmaning att ha både Wilbur och vild slyngel-Pingu med mig - och lyckas pricka in bunken under Wilburs mage exakt vid rätt tillfälle och att inte plaska ut allting - samtidigt som man håller en bångstyrig slyngel i kopplet. Inne vid receptionen har jag svårt att förklara vad jag menar med urinprov hit och dit och vilken hund som ska göra vad och allting. Vi slapp fixa urinprovet där, så jag går direkt för att hämta Pingu ur bilen.
Intressant ställe det här.
Pingu rusar in genom entrédörrarna och jag med Wilbur efter. Pingu är som en kopplad virvelvind som likt en tornado far runt - överallt. Jag får för mig att passa på att väga honom (nästan 28 kilo, han var inte direkt still uppe på vågen, den hann aldrig riktig bestämma sig, flackade mellan 27 och 28), och faktiskt så står alla prylar runt om vågen fortfarande kvar när vi sedan tar hissen upp till mottagningsrummen.
Undersökningsbordet var helt nedsänkt, och plötsligt så har en 14 år gammal pudel klättrat upp på det - vilt nosande. Jag tror inte att Wilbur tog upp nosen från golv (eller bord) under hela vistelsen på djursjukhuset.
Okej, för att göra en lång historia något kortare...
Under tiden vi var där hann Pingu hoppa upp på sköterskans mage - ett flertal gånger. Vid första magskuttet "uffade" hon till av det plötsliga magtrycket och hon ramlade nästan baklänges. Hennes - vita - arbetskläder är inte längre vita ("Tur att jag slutar nu, ni är mina sista patienter för dagen", upplyste hon lite skämtsamt, men något menande).När hon sen kommer tillbaka med alla provtagningsprylarna samt vaccinationsspruta så slänger jag mig fram för att förhindra att hon - på grund av Pingus framfart - tappar allt i golvet.
Under tiden som Wilburs undersöks med mera, så voffar Pingu - högljutt - mot att jag innan hade sagt till honom att uppföra sig. "Du får inte säga till mig! Jag gör som jag vill. Du, dumma matte, får inte vara arg!!", voffar han upproriskt mot mig inför skötarens ögon och öron. Jag får inte tyst på honom - jag skäms. Och jag tänker att jag ska nog inte upplysa sköterskan om att jag faktiskt är allmänlydnadsinstruktör...
Jag håller ett stadigt tag runt Wilburs nos när blodproven tas (Wilbur kan "hårdtandat" protestera mot stick och sånt). Han byter läge i morrandet, så jag tänker att jag kanske håller för hårt, lättar lite på trycket och Wilbur låter lugnare. Han har ju sin "morrometer" påslagen. Jag kollar samtidigt in Pingu som faktiskt uppför sig, och jag tappar koncentrationen för en sekund på Wilbur, som plötsligt morrar och rycker till och jag tappar greppet om nosen. Men sköterskan hann undan med händerna, och hon var precis färdig. Jag skäms.
"Vad gör du? Vad är det? Varför ska den ligga där? Hur då? Varför?!!!", frågade, undersökte och undrade Pingu konstant.
När det är dags för Pingus vaccination, så lyckas han i ren nyfikenhet hoppa upp mot sköterskan - så hon tappar sprutan i golvet! Och den hamnar någonstans under Pingu som nu ligger ned på golvet nedanför mina fötter. Febrilt försöker vi hitta sprutan - innan Pingu tuggar upp den, men det är inte lätt när även han letar lika intresserat, och han har fått ganska mycket päls att leta igenom. Vi lyfter upp Pingu rakt upp, men ingen spruta. Den hade rullat in under undersökningsbordet. Efter koll av spruta, så upptäcker hon att lite har åkt ut, måste gå och hämta nytt.... Jag skäms.
Även Pingu klättrade förstås upp. Medan Wilbur undersöktes på bordet undersökte Pingu bordskonstruktionen minutiöst. Så nu vet han exakt hur upp- och nedhöjningskonstruktionerna fungerar.
När Pingu sen ska få sprutan så är han så pass nyfiken att det knappt går: "Vad gör du där bakom nacken?!" Han var alltså inte ett dugg rädd eller ängslig - bara rackarns nyfiken.
Vad är det som hänger här?!
Vad finns det där hääär ute?
Numera finns det ett fint Pingu-tassavtryck på den - vita (eller före detta vita) - fönsterbrädan. Ett fint Pingutassavtryck lämnades även på den - vita - väggen intill hyllan som är till höger om bilden. Han skulle ju "bara" undersöka vad som fanns uppe på hyllan, och behövde stöd för tassarna. Varför ska allt vara vitt på sådana här ställen, undrar jag.
Den här bilden är i och för sig ganska misslyckad, men den får demonstrera hur Pingu liksom for runt och klättrade - hela tiden. Här har han baktassarna på undersökningsbordet och framtassarna... ja, på mig, tror jag.
När vi sen ska gå ut från mottagningsrummet så lyckas jag klanta mig med kopplen - och lydnaden av diverse slynglar - så Pingu rusar ut genom dörren före mig, och där utanför är en väntande stor jycke som protesterar vilt mot slyngel-Pingu, som i sin tur protesterar mot protesten. Jag halar in honom (bägge hundarna tystnade direkt) och jag vänder mig om för att försöka så diskret (!) som möjligt ta mig ned till receptionen. Men direkt bakom är en till jycke - back to square one! "Det är hundar överallt här!!", utbrister jag spontant och lite skämtsamt. "Ja, vad konstigt.. att det är hundar överallt här!", svarar hussen lite menande - och förhoppningsvis även något skämtsamt. Pingu, Wilbur och jag tar oss snubblande och ganska vingligt till hissen.
Väl därnere i receptionen så jobbar jag med passivitetsträningen. *suck* Jag vågar även ta mig bort till Seraquin-hyllan en bit bort - med viss tvekan innan. Fast... det gick bra; alla leksaker, tuggben och dylikt finns fortfarande kvar - med nöd och näppe, dock.
När det är vår tur att betala så hoppar givetvis Pingu upp med framtassarna upp mot disken (och jag räddar alla prylarna som står ovanpå). "Hihi! Han vill presentera sig!", säger tjejen bakom disken glatt. Jag frågade om hon var intresserad av en numera ganska billig hund. Hon trodde först det var Wilbur, och nästan tackade ja, men när det visade sig att det var slyngel-Pingu, så blev hon tyst... Det visade sig sen att hon själv hade två pudlar. Hon var inte sååå intresserad av en ESS-slyngel. Förstår inte varför?
Under tiden som vi väntar och väntar vid receptionen, så flockas folk runt omkring. Alla har liksom inget annat att göra - än att studera mig och mina hundar. När vi sent om sider ska gå därifrån säger jag högt till mina väluppfostrade *harkl* jyckar: "Kom nu! Nu ska vi gå ut fint och snyggt och prydligt härifrån genom dörrarna!"
Väl ute vid bilen, så hinner Pingu voffa två voff mot en lugnt passerande hund och när jag sen strax efter öppnar bildörren så slinker Linus kvickt ut, kvick som en vessla, men jag får - lika kvickt - tag i hans nackskinn precis samtidigt som hans små söta tassar tar mark - och lika kvickt for han in i bilen igen. *suck*
Sedan väl inne i bilen suckar jag ljudligt: "Aldrig mer!!" Fast en halv minut senare tänker jag: "Näe! Det bara ska gå! Jag vill in igen. Jag vill ha revansch!!"
Kanske man ska besöka dylika platser som djursjukhus bara för själva träningen: passivitet, och transportsträckorna från ena platsen till den andra. :)
Ja... han var faktiskt liiite lugn ett litet tag. Innan bilden togs låg han raklång på mage med alla fyra benen utsträckta rakt framåt respektive rakt bakåt.