Det har nu gått två veckor, men det känns som en hel evighet. Vadå? Jo, mitt nya liv som fyrhundsägare. Nej, nu blev det fel! För den fjärde är ju bara inneboende - på obestämd tid.
Det är lite kul och intressant faktiskt att se hur lill-pysen Linus liksom förvandlas - från en bortskämd, osnuten, rätt så ouppfostrad liten småfeg dvärgpudel till en mer självsäker jycke som vågar visa framtassarna - både hemma och utanför i den stora, stora världen. Det allra roligaste är nog att hans egen personlighet har börjat våga växa fram. Det är en liten söt krabat under det aprikosa pudelskinnet. :)
Jag börjar faktiskt till och med att tycka om honom, lillpysen Linus.
Linus blir tuffare för varje dag. Nu vågar han forcera trappan på jobbet; han till och med kutar före mig uppför alla de 20 (?) trappstegen. Första gången han var med till jobbet stod han kvar längst ned och gnällde och gnydde - förtvivlat.
Numera kanske han har börjat förstå att denna matte avskyr, ja avskyr, när jyckar ställer sig - oavbrutet - på bakbenen och lutar sig mot ens egna ben och tigger, tigger. Nä, ned med tassarna! Alla fyra tassar ska vara på marken/golvet, annars ingen godbit.
Nu för tiden så gnyr han inte längre lika olyckligt när jag går in i badrummet och stänger dörren efter mig. Lite smågnäll, men sen tystnar han.
Jo, en del gamla olater har nu - efter två veckor - poppat upp. Härom kvällen när jag lät min uppätna middagstallrik stå kvar en stund medan jag dåsade - mätt och belåten - i soffan, så började lillpysen att först smågny, för att ganska raskt övergå till en nästan öronbedövande storgnäll (överdriver något). Jag misstänkte att han var sugen på resterna på min tallrik, och mycket riktigt när jag reste mig upp och greppade tallriken, så flög lillpysen Linus kvickt upp på tassar, och virvlade en vild glädjedans runt mig in i köket. Gissa om han blev besviken när jag helt sonika slängde matresterna i soporna - medan han helt oförstående stod och såg på - med nosen typ en centimeter ifrån tallriken. Så nära, men sååå långt ifrån. Här hemma äts inget från mina tallrikar, inte! Det känns lite hårt, men... vad gör man? Jag vill absolut inte ha nån byracka som talar om för mig hur länge jag "får" vänta med att duka av, typ.
Detta har nu upprepats ett par gånger till. Undrar hur lång tid det kommer att ta innan han inser att det är ingen idé liksom.
Linus har även börjat så smått inse att vid koppelpromenad, så lönar det sig inte att gå bakom "nya mattens" ben och därmed trassla in sin människa. På gårdagens skogspromenad så fick lillpysen Linus gå i flexikoppel (större risk för hundmöte i denna skog, tar det säkra före det osäkra) - och han valde flera gånger att sluta upp på rätt sida. Duktig lillpys!
Linus har hittat sin plats i soffan. :)
Sen finns det förstås fler stunder då jag surt muttrar över läget med att vara fyrhundsägare (typ). Till exempel att han ständigt får kopplet mellan sina ben. Jag fattar inte hur jycken lyckas trassla in sig i sitt - och de andras - koppel så ofta. "Lyft på tassen, jycke - eller låt helt bli!"
Han kan heller inte vara stilla i en sekund ens. Han studsar runt, hit och dit - hela tiden. "Stå still, jycke!!! Coola ned dig. NUUUU!!!" Jag blir galen.
Jag tycker faktiskt lite synd om honom. Han måste kännt sig mörbultad - speciellt de första dagarna här hos mig - och hos brorsan där han är tillsammans med Wilbur medan jag jobbar. Nu får han dagliga längre promenader, både med mig och brorsan, i skogen med kuperad terräng samt på vanliga gångvägar och trottoarer. Bara de dagliga skogsturerna måste vara ovant, med att muskler som kanske inte är vana att jobba får anstränga sig.
Han blir därutöver även överfallen av vild sexmånaders springer spaniel odåga lite då och då under dygnets timmar. Han blir tillrättavisad av ståtlig och bestämd mellanpudelherre, som har åsikter om hur saker och ting ska vara. Wilbur och Linus har "diskuterat" en gång lite kort, men mycket kort. Båda två var överens om att mer behövdes inte. Kul att de i alla fall var ense om det.
Värre är det med burdusa Pingu-grabben. Där måste jag lägga mig i - om och om igen - för en viss liten Pingu-grabb fattar inte varför man inte får trampa hårt - mitt över ryggen - på "den nya pip-leksaken" som rör på sig, helt av sig själv och som också lite kul svarar upp. "Skit-kul!", tycker Pingu. *suck*
Det finns stunder då det känns som jag inte mäktar med att ha två ouppfostrade jyckar samtidigt. Jag blir tokig! Det är då jag surt muttrar för mig själv (ja, förutom då jag får korta och vansinniga vredesutbrott, då). "Här har man sett till att det ska vara ålderskillnad mellan jyckarna, så det bara är en "oslipad diamant" i taget. Men nu.... Suck!" Linus är nästan som en liten valp sina tio år till trots.
Mest muttrar jag över att man har tränat sina egna jyckar - från de var småvalpar - att omvårdnad är helt okej - att man kan lita på sin matte - vid borstning, kloklippning, omplåstring etc, så att jag under hela hundens levnad kan vårda den - utan bråk och slagsmål - bara ta det lugnt och skörda omvårdnadsträningen, som man la ned tid på under den första valpåldern. Lill-Linus är icke van med detta! Och jag vägrar att slåss med mina hundar! Linus har varit lätt- alternativt helhalt på vänster framtass i omgångar. Det har nu tagit flera dagar innan man har kunnat kolla riktigt ordentligt vad som är problemet.
Senast tidigare idag, så tog jag lilla tassklipparsaxen med mig när jyckarna fick strosa runt ute på tomten. I omgångar omfamnade jag Linus för att undersöka tassen och klippa bort päls mellan trampdynorna - lite i taget - så att jag ser hur läget egentligen är.
Lillpysen och lillgrabben.
Haha! Jo, innan vi gick ut på tomten, så hade jyckarna fått "vakta huset" (läs: varit ensamma hemma medan matte var ute på "egna äventyr"). När jag sedan kom hem (hemmet, som faktiskt var helt intakt och det var helt tyst när jag smög upp mot huset), så blev Linus totalt euforisk. Han ställer sig på bakbenen - och krafsar det värsta han kan mot mina vader! Det gör rackarns ont, faktiskt!!
Om och om igen puttar jag ned honom alternativt försöker ignorerar honom. Slänger iväg godis för sök på gräsmattan. Alla de andra jyckarna rusar iväg - men inte lillpysen. Han krafsar det hårdaste han kan - oavbrutet - mot mina ben. Ajjjj! Jag blir arg, säger åt honom ordentligt, men pyttsan. Jag kommer på att jag håller den stora nyckelknippan i handen, jag "råkar" tappa den. Oturligt nog så skuttar Linus i sin vilda dans åt precis det hållet som nyckelknippan faller ned mot golvet - och får den på sig. Den stora nyckelknippan glider lite lätt nedför hans högra överarm, typ - där han har en liten (utstickande) plupp - den börjar blöda!! Stackars Linus! Nu haltar han inte bara på vänster fram - utan han blöder även på höger bog, typ. Tala om jag fick dåligt samvete. Och det ska jag ha! Jag torkar rent såret (under protest från Linus) och sen går vi ut.
Lill-Linus såg just då ganska misshandlad ut - fast sjäv var han nu glad som en mört! Småblödande och halvhalt skuttade han runt på tomten, medan jag försöker i omgångar att undersöka trasiga tassen - och medan bus-Pingu försöker få igång "den självgående roliga pipleksaken som lystrar till namnet Linus".
Vi är redo för att gå promenad!
Ja, Pingu, ja. Det känns just nu som han har fått komma lite på undantag. Men det ska bli bättring. Hm..? Det kanske finns en anledning varför lill-Pingu (som inte längre är så liten) smet iväg - alldeles själv - ut från jobbet, ut mot den lätt trafikerade vägen, mitt i Åkersberga Centrum, mitt på dagen. Den historien (som för vissa nu är "old news") tar vi sen.