... sluten. Säsongen började med en totalt utflipprad Gromit - och det sista loppet för säsongen med en ÄNNU MER utflipprad Gromit. Om det inte var för det trevliga sällskapet, så känns det som jag skulle ha stannat hemma och sovit istället.
Okej... I första loppet, Hoppklassen, så kom vi - mest tack vare Gromit, faktiskt - på 24:e plats av 53 startande. Jag dunderklantar mig två (2) gånger.
Vid starten; Eftersom Gromit ju har börjat alltför ofta att tjyvstarta, så har jag på träning gått fram och tillbaka (och berömt/belönat att han sitter kvar) för att han inte själv riktigt ska veta när det är dags att hoppa, utan han måste vänta in mitt "Kör!". Nu när jag gick tillbaka, så sa Gromit på eget bevåg: "Äh! Nu kör vi!", och jag kom på efterkälken.
Vid målgång; Det var nån som hade flyttat på sista hindret! ;) När jag med Gromit hack i häl, rusar mot sista hindret, SÅ STÅR DET INTE DÄR JAG TROR ATT DET SKA STÅ!! "Oj, då!", utbrister jag när jag upptäcker mitt fatala misstag. *s* Jag fattar faktiskt inte hur jag kan klanta mig på detta vis. KLANTMAJA!!!
Fick just denna bild från vår "hov-fotograf" Mats Nelson. Tackar!!
Gromit i Hoppklassen.
I detta lopp vann Sofie och Coda. Ett JÄTTE-STORT GRATTIS till er!! Det är ni väl värda! :)
Gromit var redan i startfållan till Agilityklassen helt utflipprad. Varför vet jag förstås inte. Men man vill ju ha en förklaring. Kan bero på att den ständigt väldoftande (enl mina hanhundar, alltså) Maja o Catherine startade strax innan oss. Ja, det är en bortförklaring. Och självklart ska Gromit göra som jag säger fast Maja är i närheten!
Gromit tjyvstartade, han låg inte på ett endaste kontaktfält, han var överallt och ingenstans på samma gång. Fast att jag råkade i "kaos-handlingen" trampa på Gromit, så att han pep till, så lugnade han inte ned sig mer än i typ två sekunder. Sedan var han lika skuttig och bjäbbig och nafsig som en... en.. Gromit kan vara. Fast jag satte ned honom "för avstressning", så hoppade han mot mig istället för att fokusera mot det sista hindret som jag förgäves försökte visa mot. *suck*
Skulle stannat hemma!! Ja, ärligt talat så känner jag mig ganska besviken. För att dra en klyscha; "Det är bara att bryta ihop, och komma igen". Men det är inga fler tävlingar nu. Jag vill ha revanch! Jag vill ha revanch nu! Nu! NU!! NU!!!!
(Nåde er om ni drar ovanstående klyscha i gästboken. Då stryper jag er - långsamt! Ja, jag är sur och dum nu. Men det står jag för! Ni får däremot gärna kalla mig för en dålig förlorare.) :))
Apropå bortföklaringar: Redan när jag och mina pilska hanhundar går från bilen till tävlingsplatsen, så noterar jag att alla fyra är ovanligt envist nosande. Det var knappt att det gick att få dom att avsluta avnosning av luktfläck. Sedan hann jag knappt gå två steg innan de var helt försjunkna i nästa luktfläck. Varför? Who knows! Olydiga? Jag "knows"!
Lite småsur inombords så lämnar jag mitt trevliga tävlings-sällskap och åker hem. Redan när jag drar min överlastade pirra mot bilen, börjar en våg av små irritationsmoment. Jag hann bara gå typ fem meter med den tunga pirran innan den välter med hela packningen pga en liten, liten grop i marken. Med en suck slår jag ut med armarna, för att på nytt packa om pirran.
Det var en ganska brant backe upp mot parkeringen. Jag var helt slut när jag äntligen kom fram till bilen.
Keaton sover djupt på packningen i bilen.
Väl framme hemma i Åkersberga, så kände jag för att ta en lugn och allena hundpromenad innan jag införskaffade mig min lunch från McDonalds. Eftersom det var vackert väder så var ju förstås skogen "upptagen". Jag åkte runt lite grann, och kom bort till skogen vid Nääs Gård. Otroligt nog var det "ledigt" där. Kände plötsligt för gå ned till gärdena istället för skogen.
När jag går ur bilen fumlar jag lite med kamera, mobil med mera, och så irriterar jag mig på en urvild lyckligt skrikande Wilbur som skuttar runt i bilen. Vilket resulterar i att jag får en oavsiktlig "snyting" av Keaton. (Fråga mig inte hur det gick till) Jag blir tvärilsk! Jag går surt bort till gärdet med fyra vettskrämda hundar i släptåg.
Väl vid gärdet släpper jag fyra olyckligt darrande jyckar - och de förvandlas genast till världens lyckligast hundar. De springer runt, runt och nosar och nosar.
Tre lyckliga springrar på grönbete.
Gromit.
Keaton.
Spirou.
Den fantastiske Wilbur.
Wilbur hittade själv en "godis-stubbe". Gromit hängde självklart kvickt på. Detta är alltså ingen arrangerad bild!
Apropå kombattanterna Wilbur/Gromit. Så här ser Wilburs (vänstra) öga ut nu idag.
När vi åker ifrån promenaden, så känner jag mig bättre till mods. Men... sen fortsätter denna våg av små irritationsmoment.
Vägen smalnar av vid ett ställe, och strax före back-krönet får jag möte. Den mötande bilen svänger trevligt åt sidan och stannar till. Jag vinkar artigt ett tack till den andre föraren. Eftersom både han och jag har sidorutan öppen, så hör jag när jag passerar, den andre säga surt och menande: Du kör väl i 30?!!". Vid själva mötet körde jag i 20 km/h, och då hade jag knappt behövt saktat in. Bläh, va sur jag blev! Jag är typ allergisk mot när jag blir beskylld för något, men inte får chansen att förklara eller försvara mig. Som hundägare är man som ett villebråd för diverse ständiga påhopp av folk som kvickt som attan försvinner bort i horizonten. Nu även som bilförare. Blä!
Surt åker jag mot McDonalds. Jag har redan bestämt mig för att jag ska ha denna "Summer Surpreme" (heter den väl) där dip ingår. Jag är egentligen inte så förtjust i dip-sås, men den som heter "Garlic" är mycket god. Jag ser fram emot den.
Det är kö in till McDriven. Kön börjar redan vid kurvan där man antingen kör rakt fram till parkeringen eller till vänster mot McDrive. En bil står parkerad till höger på infarten. I och med den felparkerade bilen och att jag ska till McDriven så blockerar jag alltihopa. En bil bakom mig tutar till ilsket. Jag slår ut med armarna med ett surt och uppgivet "Vad ska jag göra, då?".
Jag beställer min Summer Surpreme, men min Garlic-dip är SLUT! Bläh! igen. Det var ju den jag ville ha! Det var ju den som var viktigast - inte hamburgaren! *suck*
Jag fortsätter surt hemåt. När jag åker in mot Stava, så ser jag en KORP på vägen! En underbart vacker KOLSVART korp! Den käkar nåt på vägen. "Denna dag är nog inte så tokig i alla fall!", tänker jag då lite glatt.
Hur ofta är det man faktiskt ser en korp? Jag kan höra dom ibland i Stava-skogen - men att faktiskt få se en, så där på nära håll. "Kameran!", tänker jag direkt. Jag stannar till med bilen, och försöker snabbt fiska upp kameran. Som GIVETVIS HAR FASTNAT med remmen på nåt otroligt vis i hundarnas mark-krok. FATTAR INTE hur det kunde gå till?! Självklart så lyfter den underbart vackra STORA och KOLSVARTA KORPEN, och hinner flyga iväg innan kameran kommer fram. BLÄH och bläh igen!
Ilsken och muttrande kör jag in på gården. När jag ska lyfta ur tävlingsväskan ur bilen fastnar den på nåt märkligt vis. Jag får nu ett ordentligt vredesuttbrott! Alla hundarna flyr fältet!! Jag går tvärilsk in och slår i dörrar och väggar och vrålar för mig själv. Hundarna har jag stängt ute. För deras eget väl.
Efter jag har lugnat ned mig, så går jag ut. Wilbur, Gromit och Spirou står utanför altanens kompostgrind och kikar försiktigt mot mig. "Hur är hon? Törs man komma fram nu, tro?", undrar de i kör. Keaton syns inte till. Jag kastar ut lite godis på gräsmattan. Hundarna börjar glatt sitt godis-sök. Jag går runt och letar efter stackars Keaton. Hittar honom liggande under en gran.(!) Jag SKÄMS!!!!
Undrar om det är dags för det månatliga, tro? Fast det brukar sammanfalla med Spirous hyposensibiliserings-spruta. Och den ska han inte ha förrän den nionde (oktober).
Ja, dessa "löp-tikars" skiftande humör! *s*
PS. Mina han-hundar är dock vana med eländet med humörsvängningar. De bryr sig inte så himla mycket längre. De har (blivit tvungna) att lära sig. DS.
PS igen. När jag var och handlade senare på kvällen, så införskaffade jag mig mängder med godis och onyttigheter. Tröst-äta! Jo! Köpte faktiskt också vindruvor och ett äpple. Kors i taket! Nu ska jag dränka mina "sorger"* i äkta coca-cola.
*Jag som ville ha en till pris-rosett. Men "mycket vill ha mer!".
Bilden är från "förr".