Jag skrev nån gång att det som händer varje dag är inget att skriva om - det är ju inget speciellt. Idag, på förekommen anledning, kommer jag dock berätta om vad som händer varje morgon hemma hos mig:
Klockan 07.01 (!) sätter klockradion igång med musik på HÖG volym - jag fortsätter att sova obehindrat. Jag har faktiskt inte ett minne av att jag har hört musik på morgonen på evigheter.
Klockan 07.33 (då har musiken varit tyst i två minuter) sätter klockradions tupp igång att gala och skräna - jag fortsätter att sova.
Cirka klockan 07.50 vaknar jag av att Gromit sitter intill och iakttar mig - jag låtsas att fortsätta sova. (Klockradions tupp skräner ihållande i bakgrunden.) Gromit nosar på mina stängda ögon, först det ena, sedan det andra lite försiktigt. Jag känner hans kalla nos, och hans morrhår mot min näsa och mun, när han fortfarande mycket försiktigt undersöker mitt ansikte. Han har stängd mun. När jag sträcker ut handen för att klappa honom, lägger han upp bägge frambenen vid sidan av mig, han burrar in sitt huvud under mitt hår. Jag hör hur han andas vid mitt öra. Ibland får jag en stilla slick över kinden.
Spirou ligger "nedpressad" mellan mig och soffryggen (jag somnar alltför ofta i soffan). Jag fattar egentligen inte riktigt hur han får plats. Han lägger huvudet på min bröstkorg, och ser slött på medan Gromit morgon-gosar. Wilbur ligger vid mina fötter. Keaton ligger i fotöljen.
När jag till slut sätter mig upp, sätter sig Gromit mellan mina knän. Han böjer huvudet medan jag sakta kliar honom i nacken. Ibland ger vi varandra pussar. Så här har han gjort nu varje morgon, ända sen han flyttade in hos oss, när han var åtta veckor.
Det är faktiskt ganska trevligt att vakna på det här viset - förutom den ständigt skränande klockradio-tuppen i bakgrunden, förstås!
Så här är det i familjer - ömsom gos och harmoni - ömsom gräl och bråk.
(Anledningen till att jag ville nämna detta är för att förtydliga att jag verkligen älskar min Gromit, trots att han för tillfället ibland visar osäkerhet. Jag vill även tacka hans uppfödare, som för övrigt varnade att han skulle bli jobbig, för en helt underbar jycke!)
Appropå gräl o bråk...
När jag på min dagliga blogg-runda gick in på en sida som INTE är med på min länksida, så var det återigen hårda ordväxlingar. Jag blev faktiskt lite upprörd! Men smart som jag är (nja... eller...) så la jag mig inte i dialogen på blogg-sidan. Det var nära dock!
Undrar egentligen varför det blir en sån hallabaloo? Beror det på att personen ifråga tyvärr alltför ofta uttrycker sig lite klantigt, att han/hon (lite fånigt att skriva han/hon - alla fattar nog att det är ett fruntimmer!) tar åt sig fast det absolut inte behövs, att hon har svårt att ta nederlag, eller har det med att göra att det är en bedömnings-sport hon håller på med?
Själv tycker jag inte om bedömnings-sporter - tycke och smak är ju så olika! Kan det vara orsaken att det ofta förekommer skit-prat inom sporter som t ex utställning.
Nu minns jag när Keaton fick sitt (enda) CERT för cirka hundra år sedan. Då fick jag höra efteråt att det hade varit flera som "missunnat" mig och Keaton denna utmärkelse. Jag själv brydde mig inte ett dugg, faktiskt. Ja, ja... Folk, säger jag bara!
Förekommer det lika mycket skit-prat inom andra sporter som inte är renodlad bedömningsport - t ex agility? Nu har jag hållit på att tävlat agility sedan början av nittio-talet, och jag kan inte påminna mig att jag har hört så mycket. Inom agilityn är det nog mer domar-stackarn som blir "hängd"!
Fast jag, som sagt, inte gillar bedömningsporter, så har jag ambitioner att tävla i freestyle. Men jag tävlar inte för att vinna, utan mer för att få nöjet att få visa upp hur duktig (förhoppningsvis iaf) min hund är. Denna tanke hade jag faktiskt redan på min första freestyle-tävling; Min låt var typ 20 sekunder för lång, och då får man avdrag. Jag fick förslaget att ta bort början eller slutet, för att slippa poängavdrag. Men för mig är det "konstnärliga" viktigare än tävlingen, så jag körde hela låten. Och det gick så bra, så bra så!!
Och jag var så nöjd och glad att vi inte kom sist.
Spirou o jag tränar lite freestyle. Foto: Lisis.