Ja, när man själv inte "klarar biffen", så får man glädjas över att andra gör det. Catherine o Maja är så verkligen värda detta. Idag, på deras fjärde (!) officiella agilitytävling, så satt den första uppflyttningspinnen där som en smäck! Ett JÄTTE-STORT GRATTIS till er!!!
Jag kommer med mer detaljer snart. Ska bara käka upp den hälsorika middagen från McDonalds, och kanske ta en tupplur (eller två) som efterrätt! Kommer "strax"!
Ett antal tupplurar och timmar senare...
Jo, jag somnade i soffan i en värmande solstrimma som sken genom det spanieldregel-instänkta fönstret. Spirou låg i min famn eller rättare sagt hans bakdel i min famn och hans framdel över min höft med huvudet vilandes på mitt lår. (Såg icke bekvämt ut).
Wilbur somnade i andra änden av soffan intill mina fötter. Vi blev behagligt invaggade av fri-idrotten (Finnkampen) på TV. När jag ett bra tag senare vaknar till, så ligger Gromit vid mina knäveck, Wilbur i snurrfotöljen och Spirou på golvet nedanför soffan. Jag har alltså inte vaknat av att hundar klivit över mig - man är väl så van.
Några timmar senare, när jag försöker piggna till, så har jag plötsligt Wilbur igen vid fötterna, Gromit fortfarande vid knävecken och Spirou har nu knöglat in sig mellan min rygg och soffans ryggstöd. Det var mycket mysigt och gosigt - ville inte gå upp.
Min soffa med Spirou, Wilbur o Gromit.
Till våra prestationer på dagens agilitytävling:
Denna gång kom vi i mål i Agilityklassen - men inte i Hoppklassen. Det brukar ju vara tvärtom. Utav 25 startande kom vi på 14:e plats (näst sist av de som inte blev diskade). Vi hade typ millijoner hinderfel och kvadriljoner tidsfel! *s*
Gromit tjyvstartade precis sekunden innan jag tänkt säga "Kör!". Han hade tassarna på A-hindrets kontaktfält, men jag hade ingen kontroll över honom.
Han far som en tornado in fel i slalomet, och när jag avbryter honom, blir han helnipprig (som vanligt). Jag tar tillbaka honom, sätter honom ned, väntar till han han slutat gläfsa (därav den större delen av tidsfelen) - då säger jag ett lugnt "Kör!".
Han tar kontaktfältet på Gungan - men jag har ingen kontroll. Inför Balanshindret tänker jag: "Nä! Nu sjutton ska han ta kontaktfälten kontrollerat!!". Jo, då! Det gick! Han nästa kröp nedför nedfarten och stannade upp - visserligen lite väl tidigt - på kontaktfältet. När jag tyckte att det var okej, sa jag "Kör!" - och han skuttar fram över det sista hindret.
När jag efter målgången berömmer honom, så ser han liksom bara mig och leverpastejen. Allt runt omkring tycks vara helt bortkopplat. Så skönt!!!
Inför Hoppklassens start är Gromit pipig och uppstressad. Efter jag satt honom framför första hindret, hinner jag enbart gå ett par steg innan han susar förbi mig som den virvelvind han är. Han hoppar ett hinder, sedan genar han in i en tunnel - disk. Jag skrek och försökte hejda honom, men förgäves. Han hade redan bestämt sig för vilken ordning hindren skulle tas: Gromits ordning. ;) Eller jag borde kanske tycka: :(
Envist kallar jag tillbaka honom till starten. Lämnar honom, går några steg bort, går tillbaka för att berömma honom, lämnar honom återigen, för att kalla in honom när jag tycker han ska starta. Delar av banan går/känns riktigt riktigt bra.
När vi (lite improviserat) springer i mål, så applåderar (trots att vi är diskade) några som har sitt läger intill. Jag blir så glad, så jag i farten stannar upp, och bugar lite hastigt och tacksamt för uppskattningen. (I farten hann jag inte se vilka de var.) En annan detalj som jag blev glad för, var att trots vi var diskade (som sagt), så kollade domaren in oss (tror jag i alla fall), på vår framfart genom banan. Många gånger brukar ju domaren (mycket förståeligt) passa på att ta en paus när ekipaget är diskat. Om hon nu kollade in oss, undrar vad hon tänkte... Hm...
Gromit "halvfuskar".
Gromit far runt i slalomet.
(Dessa två bilder är ej från dagens tävling.)
Nästa helg är det dags igen. DÅ ska vi fixat!! Ja, ja... *s*
PS. Inget gruff idag heller! :))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))))) DS.