Dagbok

Om man inte orkar läsa allt jag svamlar om, så kan man klicka på en bild, så kommer bara bilderna - utan en massa tjatig text. Lycka till! :) 

Tror att jag ska börja 2012 med att reta gallfeber på...

2012-01-01

.... alla hysteriska hundägare. Okej, då börjar jag... *tar ett djupt andetag i försök att fylla mig själv med mod*

Vänta! Först ska jag kanske erkänna att jag har med berått mod (?) avstått att plita ned mina känslor om fyrverkerier på Fb. Jag menar, visserligen är jag ganska dum, men så dum är jag dock inte så att jag sticker ned stortån mitt i ett stimm med hysteriska och ilskna pirayor. Det har dock kliat massor i mina tangenttryckvänliga fingrar, men jag har hållit dom väl tyglade. Oj! Jag bör nog påpeka att denna liknelse med pirayor är inte bokstavligt menad. Jag vet att de allra flesta hundägare är mycket trevliga och vänliga varelser, som vill sina medmänniskor väl, så liknelsen är enbart bildlig. Jag är också fullkomligt medveten om att pirayor inte är så glupska som ryktet de har fått påstår. Jag tycker faktiskt att pirayor innehar en viss skönhet och charm.

*drar åter ett djupt andetag* Here we go...

1. Jag tycker - trots att jag är hundägare, måhända är jag en mycket elak sådan - att fyrverkerier är fint, vackert och underhållande. Jag begriper inte hur någon kan tro/tycka att sådana där svävande lyktor ska kunna ersätta fyrverkerierna. Jag menar, de bara svävar där för sig själva - utan några som helst ljud- eller ljuseffekter. Dötrist! Att jämföra en sådan med fyrverkerier är att jämföra en nittiominuters actionkomedi som innehar kraschar, bangar, blixtrar och fart och fläkt samt en stor gnutta humor med en en och en halvtimmes dokumentär om växtlivet på kalfjället - utan ljudeffekter av något de slag. Okej, bägge har sin charm - men enbart vid rätt tillfälle.

 

En liten pausbild. Wilbur på nyårsdagen.

 


2. Alla ni/vi hundägare har idag minst 51 veckor på oss att träna våra jyckar att något sånär acceptera smällare och fyrverkerier. Sätt igång nu! För det kommer en ny nyårsafton "lite" senare i år. Vänta inte till en vecka innan och ropa förvånat: "Näe! Det här hade jag ingen aaaning om! Sluta nu att smälla! Annars...!"
    Ta saken i egna händer. Se till eller åtminstone försök att se till att fixa biffen själva. Lämpa inte över ansvaret på andra. För... då gör ni er själva och er skotträdda hund en stor björntjänst; Lita aldrig på andra. Fixa istället själv!

 


Här en söt Gromit att vila ögonen på en liten stund.

 

 

3. Att skälla ut och att hota sina medmänniskor och tro att de ska göra som du vill "bara för att" funkar inte. Det har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det.
    De flesta av oss hundägare använder sig av mer mjukare uppfostringsmetoder när det gäller att träna våra hundar, vi ger jycken alternativ som är positiva för den - och vips! Hunden väljer detta alternativ. Att skälla på hunden till lydnad kan funka - men oftast så fungerar det bättre - och är mycket trevligare - med att visa, vägleda och att belöna. Visst, det är jobbigare och kräver mer av dig, men det är helt klart oftast värt det. Hörru, testa det på din medmänniska också!

    I andra frågor så är "ingrodd" tradition ett argument som rättfärdigar varför man fortsätter med traditionen - trots att den har sina negativa sidor (ex. jakt med lös hund i vargrevir). Skillnaden med nyårsaftonsfyrverkeri-traditonen är att i de flesta, flesta fall inte slutar med dödlig utgång - men visst det händer, dock sällsynt.
    Spridning av kunskap - i lugn och trevlig anda - är bättre än hot och skrik. Allra helst om ens hundar är närvarande. Att upprörd rusa hals över huvud ut på gården,  och att senare vara delaktig i en hetsig diskussion med grannar medans ens hundar hör på är inte vettigt - om man vill att sina hundar ska acceptera den årliga situationen med smällare och fyrverkerier.
    Det finns redan regler och förordningar hur smällare och fyrverkerier ska få användas. Tyvärr efterföljs de inte - mycket beroende på den "ingrodda" traditionen. För att detta ska fungera krävs bra alternativ och ännu mer spridning av kunskap - inte höjda straff. Om vi med skotträdda hundar visar respekt till "de andra", så är chansen större att vi får respekten välvilligt visad tillbaka.

Det här med "kriget" mellan hundägare och fyrverkerihanterare påminner mig förresten om två av mina gamla kåserier, "Klubbkamrater" och "Finns det inga manliga expediter?". Att skälla och hota funkar inte så himla bra, liksom - om du inte råkar vara polis eller annan myndighet, förstås. Att manipulativt snirkla in din "motståndare" till din sida fungerar helt klart bättre.


En liten stund spontan tunnel-lek på nyårsdagen.



4. Vilda djur och fåglar blir troligtvis skrämda av detta plötsliga smällande och av fyrverkeriernas ljuseffekter. Men.... rädsla är en naturlig känsla - visserligen inte något man eftersträvar - men ändock en naturlig känsla, och även en livsviktig sådan. Det är naturligt för ett vilt djur att fly, det hör till dess dagliga "sysslor". Men för att inte ödsla bort i onödan en massa energi på detta så flyr de bara till - i deras tycke - behörigt avstånd. Se till exempel på rådjur eller varför inte vargar som ställer sig för att iaktta oss bara en liten bit ifrån. Denna "bara en liten bit ifrån" är helt tillräckligt för att de ska känna sig trygga.
    Djur och fåglar som inte klarar av den ökade stress som rädsla och flykt medför, så - rent krasst - kan man ifrågasätta om det verkligen är bra att de förökar sig, och nedärver dessa dåliga egenskaper. Ja, du vet evolutionen, de starkaste vinner. Den hårda naturens lag. Det är bara vi människor som har empati på vårt vis.
    Det finns även säkert djur och fåglar (undrar varför jag särar på dom?) som lär sig att mitt i vintern så låter det så där hiskeligt runt människovarelserna, men det är inget man ska bry sig om. Precis som intill skjutbanor, byggarbetsplatser där det sprängs etc, vid motorcrossbanor samt andra ljudliga sportsammanhang och varför inte under människovarelsernas jaktsäsong (fast där bör nog djuren/fåglarna lägga på ett kol, de kan knappast veta vilket djur vi jagar).

5. Lägg ned hetsen, ta´t lugnt och njut av friden tillsammans med din förhoppningsvis inlärda skott-nästan-fasta-hund.



Spirou är söt. ♥


Spirou gör en hemsk min. :)



Till min och mina hundars nyårsaftonfirande....
   På kvällen så hördes smällare och fyrverkerier när vi (hundarna och jag) var inne. Inomhus så varningsskäller Spirou (som är skottberörd) och hans voffande smittar av sig på Gromit. Wilbur bryr sig inte för fem öre. När jag lugnt säger åt Spirou och Gormit (sic) att strunta i vad som händer utanför, att de ska gå och lägga sig, så gör de det. Spirou något motvilligt, men gör det.

 

Bild från nyårsafton. Spirou spanar ut genom fönstret. Det försiggår konstiga ljud där utanför.

 

 
Vid halvelva på kvällen så åkte jag ned "till byn" för en kort rastningsrunda samt att jag behövde hämta en pryl på jobbet. Spirou tvekade att hoppa ur bilen. Han spanade och vädrade lite ängsligt i luften. Jag tror att anledningen är att just vid denna situation, i parkeringshuset på kvällen, så fyrades några smällare av för två år sedan. Spirou minns det. Igår så var jag helt beredd på Spirous beteende, så jag var något gladare än vanligt (!) när jag sa åt Gromit och Spirou att hoppa ut ur bilen.
    När vi går vår korta rastningstur, så går Spirou lugnt men något ängsligt vid min sida. Till skillnad mot i förrgår så ville han nu knappt nosa något. "Nä, jag har inte tid med sånt!", visar han oroligt fast de andra två välvilligt ger sin hän åt alla intressanta dofter. På mitt "kommando" så kissar Spirou i alla fall. När några smällare ljuder så bjuder jag glatt på schmackos. Spirou skuttar glatt - dock med en viss ängslan, väl dold för oinvigda - upp mot min schmackosförsedda hand.
    Vi går in till jobbet för att hämta prylen, och Spirou har absolut inget emot detta. Han brukar annars försöka lura matte att "råka" gå förbi jobbdörren. Men inte igår kväll inte! Sedan när vi skulle gå ut igen, så lunkade han sakta. "Hörru ni, inte behöver vi väl ha så hiiimla bråttom ut, eller?", visade han då istället när vi skulle passera den larmade dörren snabbt och kvickt som attan.

 

Nyårsdagen. Spirou roar sig med en uråldrig gammal slalompinne.

 


I bilen på väg mot Österskär och mina brorsor så kommer jag på mig själv att småle när jag ser ett fyrverkeri en bit ifrån. Jag blir glad att jag har lyckats så lömskt att manipulera mig själv att bli i lättsam och glädjefull stämning vid åsynen av dessa "hemska" fyrverkerier. Jag menar, om jag lyckas att lura mig själv, så är det större chans att jag även lyckas lura Spirre-Spirou!
    Väl framme så rusar alla tre hundarna - glatt och vilt skällande - in i huset (ja, de öpnnar ofta ytterdörren själva). Mattorna i hallen flyger. Allt är med andra ord precis som vanligt med mina väluppfostrade hundar. *harkl* När jag eftersläntrande kommer in, med deluxe-varianten av Pommacflaska - väl kyld - i handen, så rättar jag vant till alla hallmattor som nu ligger i varsin stor hög i varsitt hörn. *harkl*

Spirou hittar Wilburs märgbensjulklapp och börjar hängivet att gnaga på det, till Gromits stora förtret. Tja, Wilbur var väl inte heller så himla nöjd med detta. Fast han har knappt rört benet sen i julas, men "Det spelar ingen roll!", anser Wilbur, "Det är principen!!".
    När vi fikar så hör man smällar lite då och då där utanför. Spirou fortsätter oavbrutet med märgbensgnaget, men plötsligt så har Gromit lyckats ta över benet. Nu lyssnar Spirre istället på smällandet. Han ser lite ängslig ut. Jag har en sådan god lust att bara krama om honom och att trösta honom, men det kan jag inte! Inte om jag vill att han inte ska bry sig om fyrverkerierna. Jag måste visa att knallandet är det mest naturliga som finns här i världen - alltså inget att bry sig om eller ens lyssna på.

Det här med rädsla tycker jag är fascinerande. För en herrans många år sedan, så var jag hundvakt åt min syrra. Jag passade hennes irländska setter Robin. Robin var mycket skotträdd, och han blev verkligen riktigt panikslagen. Under nyårsaftnar så var det persienner nere och TV på hög volym samt dammsugare på som gällde. Robin hade även kunnat tagit anställning som åskvarnare på SMHI, för han kände av annalkande blixt- och dunderväder långt i förväg.
    Robin, Baloo, Keaton, då lättpåverkad unghund, och jag var på promenad. Plötsligt så ser jag att Robin blir skrämd av något, men vet ej av vad. Det enda som jag la märke till precis innan var att man hörde tåget åka förbi en bra bit ifrån oss. Robin borde inte reagera över detta, eftersom han bodde och var uppfödd just intill järnvägen.
    Hur som helst så blev varken jag eller Baloo rädda, vi visade absolut ingen oro. Men Keaton, unghunden, blev sååå orolig när han märkte Robins plötsliga rädsla. Keaton såg verkligen upp till Robin, som var hans stora idol, typ. Lite märkligt att han hellre "löd" Robin, från "grannflocken" än hans egna flockmedlemmar, jag och Baloo. Fast det bevisar väl hur starkt och viktigt det är att som flockdjur att kunna känna av sina fränders rädsla och sinnesstämmning. Intressant!

 

Nyårsdagen. Gromit är ute på godissök.

 

Wilbur likaså.

 


Nu tillbaka till gårdagen...
    Vid tolvslaget går jag och ena brorsan ut för att se på fyrverkerispektaklet. Hundarna är förstås kvar inomhus. De hoppar upp i fönstret för att se vart vi tar vägen. I år så slog grannarna alla rekord, tror jag. Det var i alla fall länge sedan som det smällde så mycket som i år. Eller så är det så att fyrverkerierna har uppgraderas och blivit mäktigare sen sist. Själv har jag aldrig någonsin inhandlat dylika tingestar. Snål som jag är, så snyltar jag på alla andras dyrt inköpta fyrverkerier istället. Det går så bra så bra så! :)
    När fyrverkeriandet har lugnat ned sig, så går jag in och jag möts av tre hundar som nu har stått precis inanför ytterdörren. Jag låter de gå ut på altanen samt jag låter Gromit få gå ut och kissa (fenemal- och kortisonpiller tar liksom ut sin rätt, man blir rackarns kissnödig och hungrig pga dom). Det pangar fortfarande litegrann, och jag bjuder Spirre på schmackos. Han verkar ganska nöjd med "dealen".

Väl hemma sådär vid två-tiden, så tvekar Spirou igen att hoppa ur bilen. Det har ju pangat och haft sig även här hemma. Krutdoften ligger tät. Men jag bryr mig inte, jag kastar ut ett par nävar godis som jag brukar. Spirou hoppar ut när jag säger åt honom, och han och de andra börjar söka de av mig utslängda godbitarna - precis som vanligt.

Imorse uppförde sig alla tre jyckarna - även Spirou - som vilken morgon som helst. Vi alla har överlevt även denna nyårsafton.
 

Spirou och jag försöker elda upp huset.


En liten fotosession på nyårsdagen. Grabbarna fick här visa upp sina fina "party-slipsar".

Antal kommentarer: 3

2012-01-02 11:00:00 - Carina med vovvar, www.deeamy.se

Du är så klok Kerstin och jag håller med dig till 100%. Vi kan inte göra något åt att det skjuts smällare på nyår, däremot kan vi hjälpa våra rädda (Chilla gillar inte pangandet) hundar genom att träna dem eller ge dem lugnande dessa få timmar. Hör så många som blir arga över att det smäller när de är på promenad med sina hundar och jag är HELT övertygad om att deras ilska gör hundarna ännu räddare.

2012-01-02 11:35:26 - Kärran själv

Tack, Carina!

2012-01-02 16:13:18 - Catherine

Rolig läsning Kerstin, hemma smällde det också rätt ordentligt vid 12 slaget. Själv tyckte jag mina va lugnare iår. Xanto åt kattmat o bacon o reagerade inte det minsta, Maja sitter lite tyst för sig själv o andas tungt.. o dreglar troligen oro, men allt va lungt. Matte själv va på fest men smet hem till djuren före 12 slaget.. duttig matte 8-)
Namn: E-postadress: Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)