... man liksom kastas hit och dit, fram och tillbaka - från glimma av hopp till dyster förtvivlan. Lill-Grompan har nu gått och fått nån typ av infektion i kroppen eller nåt. Under natten till i torsdags (igår var väl det?), så andades han extremt häftigt. I och för sig har han alltid andats mer häftigare än de andra hundarna, men nu var han extrem - och då går jag, hönsmatten, och blir orolig. Konstigt, va?
På väg mot jobbet på torsdagsmorgonen, Skärtorsdag, så började Spirou och Gromit plötsligt att glatt leka och brottas i någon knapp minut. Direkt efter leken så hässjar Gromit. Den korta leken var tydligen ganska ansträngande för en liten Gromitkropp.
Väl inne på jobbet, så föll jag för "mantrat": "Ring hellre veterinären en gång för mycket än en gång för lite!" Denna regel kan dock ekonomiskt bli ganska förödande. Jag förstår mycket väl djursjukhusens (och även humanvårdens) dilemma vid rådfrågning per telefon, så de håller sig nog även de till regeln: "Hellre ett veterinärsbesök för mycket än ett - förödande - för lite"
Efter lite dividerande och väntande på att sköterskan rådfrågar akutveterinären, så kom vi fram till att det är bäst att åka in akut (eftersom alla besökstider var fullbokade), men vänligt och serviceminded så upplyste sköterskan att passa på före klockan 18.00, så blir det "bara" akutpåslag och inte även helgakutpåslag eftersom det ju var dag före helg (Lååååångfredag).
Jag ser nu som en inre syn kronor av alla de slag och sedlar - framför allt - femhundralappssedlar flyyyyga iväg, tätt tillsammans med alla häxor på väg mot Blåkulla.
Nu tänkte jag dock till litegrann. Hm..? Om det var smart får väl framtiden utvisa, typ...
"Varför betala en massa extra för en akutveterinär som vi aldrig har träffat förut (Grompans ordinarie var ju inte där), när vi kan (förhoppningsvis) träffa en - inte - helt ny veterinär på vanlig besökstid (till en "mindre" penning) på djursjukhuset där Gromit fick sin remiss till Albano. Jag menar, även de har ju hans journaler och så."
Sagt och gjort, så ringde jag till Vallentuna djursjukhus - och ja! - de hade en endaste tid kvar. Ja, förutom den som var precis om tio minuter, då. Men... den var "nog" liiiiiite svår att hinna till. Dels för att jag var ensam på jobbet (butik, visserligen har man hört talas om självbetjäning, men ändå), och dels för att jag var i Åkersberga och Vallentuna djursjukhus är.... faktiskt i Vallentuna. Jag skulle knappt hinna gå till bilen innan dessa tio minuter skulle vara till ända.
Okej, till saken. Veterinären hörde blåsljud på hjärtat. Blodproven visade typ vad som var väntat (lite halvdåligt och lite normalt). Röntgenplåtarna på lungor och hjärta var okej. Så veterinären konstaterade att Gromit nog har fått nån infektion, och så fick vi ett piller till. Ett rosa denna gång. :) Ja, inte bara "ett" piller, utan en tio-dagars kur. Det ska bli intressant att höra vad Grompans ordinarie veterinär säger sedan om saken.
Suck! Vi som skulle ha kul och trevligt och träna agility idag och på måndag med springer-folk!! Dumma! *något besviken* Nu är det träningsförbud i tio dagar. Jag skulle ju i och för sig kunna ta slashasen Spirou istället, men det är liksom inte riktigt samma sak, jämfört med turbo-Gromit. Och den trettonårige mellanpudeln.... nja...vet inte riktigt... *suck* Jag har väl blivit bortskämd med turbo-Grompan, men vi får se...
Så här stolt och glad blev Gromit i måndags när han "rediscovered" sitt älgben i Fästingskogen.
Efter jag tog bilden ovan på stolt Gromit, så vänder jag mig om för att fortsätta skogspromenaden - och vad tror ni jag ser då?!
Vart man än i skogen vänder, så sitter en glad trettonårig mellanpudel uppe på en godisstubbe och glor uppfordrande på sin matte. "Hit me´ godiset, kärring!!"
I trevlig vårsol, mitt på det fula kalhygget, står tre fina hundar på en och samma godissten med vacker utsikt i bakgrunden.
De tre fina hundarna kan även posera på varsin godissten.
Samma sak fast från andra hållet.
"Och hur länge ska vi tvingas sitta här, då innan vi får vårt rättmätiga godis?!", undrar Gromit.
Ja, hur som helst, när hundarna och jag imorse går vår morgon-promenad i Fästingskogen, så funderar jag lite vemodigt om just denna skog kommer för alltid sedan bli så där lite vemodigt förknippad med Gromit. Precis som Vara-ifred-skogen alltid är "så där lite vemodigt" förknippad med Buster.
Jag minns hur vi, Buster, Baloo och jag, ofta gick i samlad tropp; Jag först, följd av Buster bärandes en egenhittad fin pinne i munnen och sist Baloo. Och så den där nedförsbacken där de alltid plötsligt började leka en rasande vild tafatt-lek med varandra. Det var då det. Nu finns varken Baloo, Buster eller stigar kvar. (Se kåseriet "Vara-ifred-skogen")
När denna bild tas har vi bara gått i några minuter, och stackars Gromit hässjar för denna lilla "ansträngning".
När jag går där i sakta mak och filosoferar, så funderar jag mycket på Gromit; Hur länge till? Lider han? Det tycks inte som han gör det (Just nu ligger han och sover lugnt med vanliga andetag). Hunden ska självklart inte lida, men var går gränsen? Tänk om han (mot förmodan) kan bli frisk(are)! Det vore väl dumt att inte försöka, och till och med kanske typ oetiskt. Eller? Jag är övertygad om att Grompan själv vill. Visserligen kanske jobbigt ett tag, men sedan pigg som en pelikan. Om det nu... ja, ja... Som sagt, var går gränsen?
På skogspromenaden så var han mycket lugnare än vanligt, typ allmänpåverkad av sin sjukdom. Jag fortsätter att krasst ponera: "Det här är kanske hans sista helg? Påskhelgen." Sedan skrattar jag till. Ursäkta nu min råa och sjuka humor- känsliga varnas. Jag tänker med ett varmt leende: "Han kanske gör en Jesus! Det skulle ju passa honom!"
Jag vet inte om detta är att häda - både mot religion och hunderifolk. Hm..? Ska nog stryka över det där. Vänta!
En typisk skogspromenadsbild: Tre hundar poserar. Wilbur högst upp, Gromit tätt intill och Spirou som släntrar dit lite på efterkälken, och som lite nonchalant och demonstrativt slänger upp en tass på godisstenen.
Även detta är en typisk bild. Gromit var denna gång den som kom på efterkälken, så att han inte tiktigt fick plats på stenen - så då balanserar man på både sten och en stubbe som står intill.
Väl hemma så var Grompan så himla hungrig - igen. Så jyckarna fick varsitt tuggben. De verkar vara ganska nöjde med det.
Apropå Påsk och Jesus, jag har kanske berättat denna historia redan förut. Men äh! Strunt samma, här kommer den i så fall igen:
På jobbet för ett antal år sedan. Jag expedierar en familj som talar något asiatiskt språk med varandra. Eftersom jag nu tyvärr inte har någon större kunskap i dessa språk så förstår jag inte vad som sägs. Jag förstår dock att de talar om Keaton som sitter bakom kassan och filosoferar för sig själv. Jag själv är fullt upptagen med att plocka fram CD:n och DVD:n som familjen vill inhandla. Plötsligt så brister de vuxna i familjen ut i skratt åt något som den cirka fem-sexåriga flickan har sagt. Även den lilla flickan ser glad ut.
När jag börjar att slå in varorna i kassan, så berättar pappan (?) på engelska vad flickan hade sagt: "Hon tyckte att hunden (Keaton, min anm) ser ut som Jesus med sina fina, långa och lockiga öron. Sen kom den andra hunden fram (Spirou, hade kommit ut från pentryt. min komm) då utbrast hon: "Titta!! Två Jesusar!!!"
Jag blev mycket stolt och glad över jämförelsen Jesus och mina två fina springer spaniels. :)
Spirou väntar och kollar hur morbror Keaton klarar passera isen. Spirou själv var mycket försiktig till skillnad mot Keaton som bara tveklöst traskade över isfläcken.
♥ Keaton och Spirou. ♥