Det var agilitytävlingar i Strängnäs idag. Bangång klockan 9.30 med första start tio minuter senare. Med andra ord inte såå himla tidigt. Nackdelen var dock att large-klassen inledde tävlingsdagen, så jag kunde inte lura mig själv att komma dit i extra god tid. Annars när small- eller mediumklasserna börjar så brukar jag intala mig själv att jag ska vara på plats när dom startar, och därmed kommer jag i god tid till vår egen start. Nja, jag kommer (så gott som) alltid senare än jag tänkt mig, men det funkar ändå i och med att jag så lättlurad. Hm? Undrar om någon fattade det där?
Soooova!
Hur som helst så började jag morgonen med att ha stora tveksamheter om man verkligen skulle vakna eller inte. Min kropp, "morgonpsyke" och jag var icke överens tillvida om vi verkligen skulle åka iväg och tävla. Min sömniga kropp sa definitivt: "SOVA!!". Tre fjärdedelar av mitt psyke sa: "SOOOVA!!!!". Men jag lydde slutligen den sista fjärdedelen - och åkte iväg. Fast jag kom inte hemifrån förrän en halvtimme efter jag egentligen hade tänkt mig.
Att jag sedan åkte fel - glömde att följa E20 som viker av vid Södertälje - gjorde inte saken bättre, med tanke på min redan 30 minuters försening. Och nästa avfart på E4:an dröjde läääääänge tills den kom, så man kunde vända tillbaka. Samtidigt som jag börjar förstå att jag inte kommer hinna i tid, så grämer jag mig också över att jag glömt ta med mugg till frukost-O´bojen. *irriterande* Jag muttrar också lite för mig själv om minnet av den där gången jag inte hittade till Södertälje BK (se dagbok 12/9 -09) - fast jag hade varit där flera gånger tidigare. Jag gav då upp - och åkte hem. "Ska jag även ge upp idag?", frågade jag mig själv, "mitt motto är ju att det aldrig är för sent att ge upp!".
Jag hade även tankar om att när allt annat runt omkring går tokigt, så kommer kanske loppen gå bra. Som en motvikt, typ. Eh..?
Åter igen tog jag mitt förnuft till fånga (ja, jag gick ju inte och la mig igen fast tre fjärdelar av mig ansåg att jag skulle göra det), och fortsatte färden mot Strängnäs Lokala Kennelklubb, där jag aldrig varit tidigare (trodde jag då, alltså). Enligt PM:ets vägbeskrivning så skulle man vika av vid Strängnäs S, och sedan åka tre rondeller. Hm.. Det var fyra rondeller. Den första hade de visst glömt bort. Men jag vet att den finns - jag åkte nämligen runt den ett och ett halvt varv (!). Man "måste" ju göra allt för att dra ut på tiden så mycket det går - vill ju inte "riskera" komma i tid till tävlingen...
När jag kommer fram, så får jag som tur är en bra parkeringsplats väldigt nära klubbens infart. Jag lämnar hundar och packning i bilen och skyndar runt hörnet mot banan. Okej, jag gick först förvirrat åt helt fel håll, ropade undrande (och lite stressat) till parkeringsvakten var ingången är. Exakt när jag har passerat hundklubbens grindar så ropar speakern att det är dags för banvandring. "Ska jag pricka av mig först, eller gå banan först?", velar jag inom mig medan mina fötter går med bestämda steg mot banområdet. Samtidigt noterar jag att jag känner igen den lilla "gräskullen" till vänster. "Men.. jag har ju varit här förut! Eller..?" Men jag stänger genast av mina för tillfället ovidkommande tankar huruvida jag har varit där förut eller inte.
Jag bestämmer mig att offra lite banvandringstid, och prickar av mig på startlistorna - det är ju bra att får reda på vilket startnummer man har - allra helst när man är sen. "Hoppas, hoppas att man inte har fått tidigt startnummer!", tänker jag. Hundarna (orastade) och all packning är som sagt kvar i bilen borta på parkeringen.
Ha! Jo, just det! Man startade som nummer åtta - och med två strukna innan (minst). "Äh, det kunde varit värre!", intalar jag mig själv. Jag var glad att jag råkade se att Grompan hade gjort sin morgontoalett hemma på tomten. Fast han brukar alltid göra två högar på morgonen...
Här är det Wilbur som lättar på trycket...
Vid banvandringen velar jag hur jag ska göra i starten. Balans-bommen stod (i mitt tycke) alldeles för nära och lockade, när man istället skulle vika av mot hopphinder nummer tre. I min virrighet orsakad av morgontrötthet och lite stress, så väljer jag dumt nog att försöka "blocka" balansbommen, istället för att göra som jag gjorde på Vallentuna-tävlingen som hade en liknande start (där jag lyckades få Grompan mot rätt hinder, fast därefter blev det fel, se dagbok 12/9). Jag vet ju att det oftast inte funkar med att försöka stå ivägen. Mycket riktigt så svischade Gromit förbi mig - och satte sina söta framtassar så fint på balansbommens uppfart - disk efter två hinder.
Trots att jag fortfarande känner mig nyvaken, så är jag ändå pigg nog att genast tänka: "Nu är det banträning istället!!" Jag är ganska säker på att han satte tassar på alla kontaktfält. Jag passade på att utmana honom i slalomet genom att gå på fortare än vanligt jämte - näst intill före - honom. Jag hann till och med att berömma honom efter det faktiskt lyckade slalomet. Det negativa var att han gjorde (som vanligt) flera "fulsnurrar" före hinder, men han satt fint kvar i starten. Strax efter vi kom i mål, så gjorde han sin del två av sin morgontoalett. Ja, ja... Man kanske ska komma i tid... Äsch!
Nu hade jag i alla fall all tid i världen att gå till bilen, lasta av alla hundburar samt packning, och rulla iväg tillbaka för att slå läger någonstans vid banan. Sedan till bilen igen för att hämta hundar och ta sig en liten rastningstur.
Strax utanför hundklubben ser jag en skylt där det står "Sioux Indian Club". "Men..? Det där känner jag också igen!!" Och när jag vänder mig om för att följa vägen som svänger i en skarp vänsterkurva, så känns vyn sååå välbekant. Jag har varit här tidigare. Men inget annat känns bekant. Det är en lite märklig känsla det där. Jag antar att det måste varit väääldigt länge sedan. Jag minns inte vilken hund jag då tävlade med. Baloo eller Keaton? Däremot minns jag tydligt att man då varnade för att man sett en huggorm vid den lilla "gräskullen" till vänster efter ingången till hundklubben. Med andra ord så måste det varit högsommar.
Gromit visar hur man tjyvstartar.
Okej, till saken.
Gromit kom i Hoppklassen på en tionde plats med noll fel. Dock med en relativt urusel tid - det som kändes så himla fort - hela 12 sekunder efter det vinnande ekipaget. Det kan måhända vara så att de var rackarns snabba! :)
Gromit gjorde världens mega-tjyvstart. Och det retar mig (igen) att vid banvandringen så tänkte jag att denna raka start påminde om Vallentunas Hoppklass-start - där Grompan också bara genast flög iväg innan jag knappt hunnit gå tre steg ifrån honom. "Det finns risk att han kommer göra det nu igen!" tänkte jag vid banvandringen. Mycket riktigt när jag lämnar honom, så gnäller han ivrigt. Precis som vid Vallentuna-tävlingen. Jag borde ha varit tydligare - och framför allt med! Dumskalle!
Men otroligt nog så hade han bättre sug framåt mot hindren än i Agilityklassen. Han gjorde inga dumma "fulsnurrar" framför något hinder (vad jag kommer ihåg i alla fall). Eh..? Inte tjyvstart - fulsnurrar. Tjyvstart - inga fulsnurrar. Hm..?
Grompan dansar freestyle mitt framför fötterna på mig på agiltiyplan i Ågesta.
När jag och hundarna åkte därifrån så hade jag först tanke på att byta min "Winner"-CD (med upp-peppningslåtar) som var i bilstereon till min "Loser"-CD (med vad-jag-är-värdelös-deppar låtar) istället (se dagbok 30/9 -09). Men det gjorde jag inte. Det där förnuftet var igång igen. Vet egentligen inte varför dagen kändes som något av ett misslyckande. Förutom det som gick åt skogen, så var ju i det stora hela två ganska bra lopp. I alla fall Hoppklassloppet. Börjar jag ställa förväntningar på att det även ska bli toppresultat? Äh! Nu får jag skärpa till mig tror jag!
Nästa helg (söndag) är det den sista tävlingen för säsongen. Inofficiell (DM) i Ågesta (väl?).
Slutligen vill jag säga ett
JÄTTE-GRATTIS till Frida och Smilla!!
som idag blev uppflyttade till klass 2 i Agilityklass. De vann förresten loppet med god tidsmarginal! Vilken timing - och planering (?) - de blev ju uppflyttade i Hoppklass enbart för två veckor sedan! Det är så man ska göra för att slippa praktiska strul med att vara i två olika klasser.
Bra jobbat!! :)))
Bekvämlighetsinrättningbedömningen
Strängnäs Lokala Kennelklubbbs toabås var förvisso bara en, men den var framför allt mycket rymlig och kändes fräsch. Trappsteget upp till själva båset kändes inte alltför krävande i balans- och klätterfärdigheter.
Enkel, men väl fungerande låsanordning. Klädkrok fanns (som var lättnådd). Toapapper med god kvalité. Jag blev dock något bekymrad över att det endast fanns en reservrulle (som jag var först att använda och som jag duktigt monterade i toarullsbehållaren). Rinnande vatten (vattenpump med tillhörande välfylld dunk). Dock ingen tvål eller handservetter.
Noterade en fastmonterad rem med hake på utsidan av båsets vägg. Tänkt som krok för väntande medhavd hund?
Betyg: Att besöka denna bekvämlighetsinrättning gav samma känsla som att lyckas med två flytiga och nollade lopp i klass 2 med varsin uppflyttningspinne.
PS. Jag måste säga att SLKK hade en ovanligt bra speaker. Gav tydligt och naturligt avslappnat behövlig information med en gnutta varm humor. Det uppskattades verkligen! :) DS.