Sätt först igång videon här intill så får du lite musik medan du läser.*
Idag är det fem månader sen. Tiden känns konstig; samtidigt som det känns som det är längre sedan, så känns det som det var typ i förrgår. Märklig känsla.
Den där smärtsamma saknaden är inte här så ofta, men visst saknar jag honom. Hans virvlande. Hans uppfordrande gloende. Hans inbjudan (läs: fordran) till mysstund. Hans bjäbbande på agilitybanan. Hans ivriga gnällande i bilen när vi kör in på gårdsplanen; han vill ut och inspektera sina ägor NU! Jag saknar att se honom i backspegeln hur han vilar sitt huvud mot den där avsatsen vid sidofönstret. Fast... jag ser honom fortfarande. Så tydligt.
Ibland brukar jag kura ihop i soffhörnet, och insupa honom. I det där soffhörnet, där han tog sina sista andetag. Jag kommer aldrig slänga den här soffan. Aldrig.
Jag minns precis hur det känns att ömsint pussa honom - mitt mellan ögonen.
Så snabb så kameran inte hinner med.
Hans påhittighet av nya "godisstenar".
Mot måååål!!
Foto: K. Nyman.
Det hela gamla gänget.
* Om nån (mot förmodan) skulle ha
betänkligheter mot musikvalet,
så kan jag tala om att
min sorg är min.